Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Som vi här sett kunde den »troende« således genom »nattvarden« och genom bön få sitt dåliga samvete bragt ur världen, få frid och få förnimmelsen av att ha fått sina »synder förlåtna« och att därmed ha kommit i ynnest hos Gudomen. Att detta måste ge absolut frid och ro i sinnet hos den troende är ju en självklar sak. Men lägg märke till, att tron är en absolut nödvändighet för uppnåendet av ett sådant resultat. Men om man nu inte kan tro, hur går det då? - Tron är inte en viljeakt. Den är en förmåga, som man antingen har eller inte har. De som inte ha denna förmåga kunna alltså inte alls tro hur gärna de så än ville det. Bönen fordrar ju också enligt den kyrkliga terminologien, att man skall tro, för att den skall kunna bli »bönhörd«. De väsen som inte kunna tro kunna således alls inte få del i »nåden«. De äro hemfallna till Gudomens »vrede«. De äro »förtappade«. En evig marter i »helvetets« lågor är dem viss. »Gråt och tandagnisslan« skola i evig framtid, där »allt hopp är ute«, vara deras enda manifestation. Så sträng är den kyrkliga kristna gudsuppfattningen.

Men får man inte tro, att världsåterlösningens stora princip har ett ännu större mål än att blott hjälpa de »troende«? - Det är givetvis gudomligt, att nämnda återlösning på en tidpunkt, då förmågan att tro var det kulminerande medvetenhetsfältet hos det stora flertalet av mänsklighetens individer, kunde åstadkomma en företeelse, som förmådde ge alla olyckliga inom ifrågavarande medvetenhetsfält hjälp i deras nöd, förmådde ge dem lugn och jämvikt just genom den förmåga, som var högst utvecklad hos dem.

Men det skulle ha varit en mycket allvarlig brist eller ofullkomlighet i världs återlösningens princip, om den alls inte hade kunnat räcka en enda hjälpande hand ut till alla dem, som till på köpet mot sin vilja inte ha den minsta lilla form av förmåga att tro. Om dessa hundratusen, ja, millioner av människor, som i dag alls inte kunna tro, endast leva för att en gång sluta i »helvetet«, ett tillstånd, varifrån de aldrig mera i all evighet kunna befrias, när de väl en gång ha kommit dit, då blir den auktoriserade kyrkliga kristna världsuppfattningen inte någon särskilt smickrande bild av Gudomen, även om man genom terminologien försöker uttrycka honom förutom såsom »allvis« och »allsmäktig« även såsom identisk med själva »allkärleken«.

Om Gudomen således är »allvis«, så visste han ju på förhand, att alla de ovannämnda »vantroende« människorna av i dag skulle sluta i »helvetet«, Varför har han då skapat alla dessa själar? Det måtte då ha varit vida kärleksfullare att aldrig någonsin låta dessa olyckliga väsen uppleva livet. Om han var »allsmäktig«, varför har han då inte försett absolut alla med »förmåga att tro«. - Har han varit intresserad av att skapa väsen blott för att se dem lida? - Och varför låta dem lida i all evighet? När de aldrig mera kunna befrias från detta lidande, när de inte därur skola utdraga erfarenheter och vetande, varigenom de kunna göra sig skickade till en fullkomlig tillvaro efteråt, till vad nytta så detta fortsatta lidande? Tycker då Gudomen om att se lidande? Är det en välbehaglighet för honom att se dessa själar vånda sig i den mest fruktansvärda pina, eftersom han betingat, att de aldrig

---

Note: Her er der faldet noget tekst ud, som i det følgende gengives fra bogudgaven fra 1981:

någonsin skall kunna befrias? - Om inte, varför har han då ej i sin allmakt omskapat denna företeelse till lysande humanitet? - Om han inte kan göra det, är han ju inte "allsmäktig". Och om han inte vill göra det, är han ju inte "allkärleken", ty ett lidande som aldrig någonsin skall upphöra kan endast ha en mening, nämligen att vara till underhållning eller vällust för den som upprätthåller dess fortsatta existens, trots att han har möjlighet att låta det upphöra.

Är det inte en urgammal, "hednisk" gudabild som här uppenbarar sig i kristendomens terminologi? Är den inte utrustad med det slags medvetande som väl passar in i den primitiva lågmänskliga nivån, där man inte kan få nog av hat och hämnd över sina fiender - om det hela nu inte är uttryck för rena sadismen eller perversiteten?

Men detta ser den troende människan inte. Hon har för länge sedan genom sin tro funnit stöd och vila i tron på Jesus, har kommit i ynnest hos Gudomen, har fått sina "synder förlåtna". Hon känner sig i kontakt med Gudomen. Hur medvetenhetslivets olika detaljer hos denna gudom formar sig, detta är något som helt ligger utanför hennes begär att få besked om. Hon är nöjd med att känna Kristi särskilda medvetenhetsliv och kärlek. Ja, hon menar till och med att det är blasfemi att sysselsätta sig med själva Guds medvetande, som hon ju på förhand inte anser vara tillgängligt för någons forskning. Hon finner full tillfredsställelse i den traditionella meningen: "Guds vägar äro outgrundliga".

Men när världsåterlösningen således med så stor säkerhet kan ge de troende frälsning och salighet, är det då inte troligt att den i dag, när världen har fler icke troende människor än någonsin och då de verkligt troende är i minoritet, också har en hjälpande hand att räcka alla dessa själar, så att inte någon enda skall kunna gå förlorad eller hamna i ett "evigt helvete"? I så fall synes Gudomen mera motsvara kraven på allvetande, allsmäktighet och allkärlek.

När Gudomen genom världsåterlösningsprincipen låtit ett väsen födas, vars levnadsart och framträdande var rena allkärleken, rena älskligheten mot såväl vän som fiende, har då inte detta i någon grad skett, för att den gamla hedniska gudabilden skulle komma på skam? Att låta ett väsen födas, som långt överstrålar de begrepp och ideal som människorna hade bildat sig om Gudomen, detta måste förr eller senare bringa den hedniska gudabilden på fall. Förr eller senare måste man komma till insikt om att när en varelse i fysiskt kött och blod kunde vara utrustad med en så strålande tillgivenhet för alla, då kan den allsmäktige Gudomen absolut inte vara ett ringare väsen. Man måste förr eller senare bli tvungen att revidera sitt gudsbegrepp. En gudom, som blir övertrumfad i intellektualitet eller kärlek av en varelse i fysiskt kött och blod, kan inte gärna vara en sann gudom. Alltets högsta medvetande eller väsen måste vara minst lika framträdande i humanitet och kärlek som ett sådant animaliskt väsen. Och är det inte här som världsåterlösningens stora kärlekskälla sänder ut sina hjälpande strålar och leder de "vantrogna" till Gudomens hjärta?