Ældre Kosmos og Kontaktbreve

sken. De äro ännu i stor utsträckning bundna av naturmänniskans primitiva eller ännu oupplysta insikt i själva livets verkliga struktur. Att det förmenta upphovet till lidandena och obehagligheterna i deras öde måste bli ett väsen som dem själva, vilket lever efter de lagar, som gälla inom deras egen primitiva dagsmedvetna horisont, är naturligtvis en given sak. De känna ju inte till någon högre form för utövande av medvetenhetsliv än sin egen och dennas struktur är ju i stor och bärande utsträckning baserad på att hämna och straffa, gynna och visa tillgivenhet. Det faller sig därför oerhört svårt för dem att förstå en medvetenhetsnivå, där hämnd och straff och i synnerhet ynnest äro alldeles uteslutna och där endast en hundraprocentig kärlek är alltbehärskande. Att de mörka företeelserna i deras öde endast och allenast kunna vara ett »straff« från en Gudom är därför det enda självklara för dem att antaga. Ja, så djupt sitter denna övertro, att den inte ens kunde avlivas eller avlägsnas genom Jesu liv, vilket ju var en levande demonstration av, att ett sådant kärleksmedvetande verkligen kunde existera. Var han inte just uppenbarelsen av ett högintellektuellt tillstånd, i vilket man varken hatar eller straffar. Ja, vände han inte till och med den högra kinden till, när han blev slagen på den vänstra, och bad han inte på korset mitt i sina lidanden för sina bödlar: »Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra?« - Skulle man inte tro, att det var här som hans mission kulminerade? - Skulle man inte tro, att det var här som Gudomens eget speciella medvetenhetstillstånd uppenbarades? - Skulle man inte tro, att det var här som världsåterlösaren var modellen för den vardande fullkomliga människan i »Guds avbild till att vara honom lika«? - Nej, man trodde det icke. Så starkt var det primitiva gudsbegreppet, att det ännu skulle förflyta nitton århundraden, innan det på allvar började förlora sitt grepp i människornas själsliv. Ja, även i dag äro tusenden av väsen anställda som denna gudsbilds statsauktoriserade präster runt om i den kristna världen för att förkunna »bön« och »syndaförlåtelse«.

Då »syndaförlåtelse« endast kan vara detsamma som »fritagande från straff«, och »straff« i sin tur i absolut mening endast kan vara »hämnd« och »hämnd« åter är ett »vredens« uttryck, så är denna de kristnas gudsbild således ännu en »vredens Gud«. Ja, denna Gud var till och med så vred på den »ogudaktiga« mänskligheten, att han enligt samma övertro endast kunde mildras och förmås att fritaga människorna från »straff« genom Jesu korsfästelse eller lidande och död. Endast genom att detta oskyldiga väsen inför sin himmelske Fader påtog sig »straffet« för de »synder«, som all världens människor hade begått och efterhand skulle komma att begå, gick det att tillfredsställa denna gudoms »hämndtörst« eller begär efter »straff« över »syndarna«, över människorna. Var det inte en något hård Gudom och Fader men i gengäld en älsklig son? - Det är inte så märkvärdigt, att denna gudsbild trängdes mer och mer i bakgrunden och att denna älskliga son kom fram i ljuset, kom fram i människornas tankar, blev hyllad och tillbedd som deras »räddare«, och att varje bön till Gudomen i hans »namn« måtte vara nog till att avlägsna alla hinder eller mörka skuggor på vägen till himlen. Och sålunda framstår i verkligheten den kyrkliga kristendomens struktur i dag. Och det kan endast sägas vara lyckligt att koncentrationen sålunda mera vilar på den älskliga sonen än på den något märklige Fadern. Den förres ädla och fullkomliga väsen samt hans sätt att uppföra sig gentemot sina fiender och förföljare har således inte kunnat undgå de troendes uppmärksamhet. Ja, de ha till och med funnit det så upphöjt och gudomligt i förhållande till sitt eget, att de helt enkelt känt det som alldeles otänkbart att kunna utveckla sig till att göra ett sådant upphöjt levnadssätt till sitt eget. De ha alls inte fattat, att detta levnadssätt just var modellen för deras utveckling. Och resultatet av världsåterlösningen kunde därför tills vidare endast bli »frälsningen« genom »nåden« eller Gudomens »försoning« genom Jesus Kristus. Resultatet av världsåterlösningen blev därför inte, att människorna bragtes till att sträva efter att utveckla Jesu levnadssätt i sig själva och sålunda på ett naturligt och välförtjänt sätt en gång uppnå himmelriket som ett resultat av sin egen flit, sina egna gärningar och manifestationer. Nej, de kunde komma mycket lättare till detta upphöjda resultat. Ja, de goda gärningarna betydde rent av intet. »Frälsningen« eller uppnåendet av »himmelriket« kunde endast och allenast nås i kraft av »nåden« och »syndaförlåtelsen«. Och föreställningen om »nåden« och »syndaförlåtelsen« blev till ett »sakrament«, genom vilket de ångrande »syndarna« och de för den gudomliga »vreden« skräckslagna väsendena kunde hämta »syndaförlåtelse«, bli fria från den gudomliga vedergällningen, hur många andra väsen det så än måtte vara, som kanske fortfarande befunno sig i de lidanden eller besvärligheter, som deras syndfulla liv hade åvägabragt. De kunde således faktiskt själva uppnå att få gå in i härligheten medan deras offer ännu marterades i den pina eller de lidanden som åsamkats dem. Detta sakrament fick sin yttre ceremoni i form af den så kallade »heliga nattvarden«.