Ældre Kosmos og Kontaktbreve

vara ett med den all-kärlek, som i form av Guds plan, vilja och manifestation visar sig som världsalltet. Detta all-kärleksfulla eller osjälviska väsen var alltså detsamma som Jesu anda eller det "något", som angavs med namnet Jesus. Att bedja om något i "Jesu namn" är alltså detsamma som att bedja om något i Jesu anda. Att bedja om något i Jesu anda blir sålunda i sin tur detsamma som att bedja om något i kontakt med all-kärleken, vilket vill säga osjälviskheten, och därmed i kontakt med den gudomliga viljan, i kontakt med Gudomens direkta önskan. Och en bättre medvind kan väl en bön inte få? - Det är inte så märkvärdigt att Kristus kunde lova bönhörelse till "alla", som bedja till Gud i kontakt med denna anda eller denna osjälviska natur. Ty hur skulle det väl kunna gå till, att en bön så väldigt i kontakt med Gudomens egen önskan och vilja inte skulle bli bönhörd? -

En bön kan alltså manifesteras på två sätt, nämligen i »Jesu namn« eller i osjälviskhetens anda, då man ju säger: »Fader, ske icke min utan din vilja«, och i själviskhetens anda, då det är ens egen önskan man absolut vill ha uppfylld alldeles oberoende av till vilkt pris eller hur mycket det kan vara till skada och lidande kollektivt sett eller i den stora gudomliga planen. I det första fallet blir bönen hörd, medan den i det senare fallet inte kan bönhöras. Det stora problemet för den bedjande blir därför att lära sig bedja i »Jesu namn«, vilket alltså vil säga i all-kärlekens anda, den anda, i vilken bönen aldrig i något som helst fall kan vara annat än till stor glädje och välsignelse för alla och till obehag eller olycka för absolut ingen.

Har då inte den vanliga kristna människan för länge sedan lärt att bedja i osjälviskhetens anda? Har inte Kristus med sin bön »Fader vår« just satt i hennes händer ett storartat exempel på hur en fullkomlig kosmisk bön, eller en bön, som endast kan vara till gagn för alla och till skada för ingen, bör se et? Är den inte till hela sitt väsen kollektiv eller befordrande för allmänhetens väl? - Gör sig inte den bedjande här till ett med sin omgivning eller sin nästa? - Vem är det annars han menar när han säger »vår« och »oss«? - Jo, de kristna ha helt visst fått en genial modell av den fullkomliga bönen, men den täcker inte allt det, som de ännu så länge önska eller mena sig nödsakade att bedja om för sig själva rent »privat«. I så hög grad ha de ännu inte blivit ett med allmänheten, att deras egna »privata« motgångar äro underordnade eller oväsentliga i förhållande till allmänhetens. Och det är i denna sin självbevarelsesdrifts kamp och nöd som de ta till bönen som till ett vapen eller medel, genom vilket de hoppas att på mirakulöst sätt kunna förebygga alla de många mörka företeelser, som tornat upp sig i deras öde.

Men här må man ha i minnet, att den hittills allmänna kristna uppfattningen om och inställningen till tillvarons mörka företeelser är baserad på tron, att dessa äro »straff« från försynen för »synder«, som av sitt upphov blivit begågna. Vederbörande tycka sig alltså stå inför en »vred« Gudom. Deras syn på Gudomen är ännu inte genomlyst av intellektualitetens klara sol-