Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Föredrag hållet av Martinus i Kosmos Ferieby juli 1946

Till svenska av fil. stud. I. Hedberg

Om ett framskridet utvecklat eller invigt väsen blir överfallet eller generat av en primitiv människa, så ligger ansvaret härför i verkligheten alls inte hos den primitiva människan utan däremot hos det utvecklade eller invigda väsendet. Det visste i förväg vilken risk som var förbunden med att färdas i det primitiva väsendets domän och kunde ha garderat sig. Om en upplyst eller civiliserad missionär beger sig ned till urskogen för att omvända människoätare och blir uppäten av dessa väsen, så ligger ansvaret härför inte hos människoätarna utan uteslutande hos missionären själv. Människoätarna levde ju i sitt eget område och följde fullt normalt sitt stadiums natur. Med hänsyn till missionären är det att säga, att han också följde sin natur. Men när händelsen kom över hans huvud, så var det ju emedan det var han och inte människoätarna som lämnade området för sin naturs eller sitt utvecklingsstadiums särskilda erövrade skådeplats och begav sig in i manifestationsområdet för de andra väsendenas stadium. Att han inte här kunde undgå att i mer eller mindre grad bli utsatt för det konträra manifestationssättet hos detta områdes behärskare är ju lika så naturligt som att han i mer eller mindre grad skulle bli lemlästad, om han fann på att hoppa ut från fjärde våningen och ned på gatans betong- eller granitbeläggning. Denna lemlästning av hans kropp gör inte stenläggningen onaturlig eller förkastlig utan däremot det handligssätt, varmed jaget bragte sin kropp i en situation, där den oundgängligen måste mer eller mindre lemlästas eller krossas.

Om jaget med detta handlingssätt har kunnat skapa något gott av ett sådant format, att det har kunnat uppväga nämnda kropps undergång, så som det skedde med hänsyn till Jesu öde eller korsfästning, det är ju en sak för sig. Men det berättigar inte till vrede eller hämnd emot de primitiva väsen, inom vilkas område händelsen ägde rum och för vilka samma händelse endast kunde uppfattas som en underminering av de traditioner, vilka för dem var det enda heliga eller absoluta.

Vi befinna oss således här vid karma- eller vedergällningslagens innersta kärnprincip. Vi äro vid ett fält, inom vilket nästan alla oinvigda eller ointellektuella människor döma felaktigt och därvid sabotera sin egen andliga frihet eller stäcka sin vilja och göra sitt öde till ett mentalt fängelse, i vilket de önska allt och alla inkapslat. Deras förhållande till nästan eller omgivningen blir således i verkligheten, utan att det är dem medvetet, detsamma som mellan en fångvaktare och hans fångar. Ja, just detta förhållande blir det i sin allra värsta form. Fångarna komma nämligen här i detta kosmiska eller mentala fängelse att i en överdådig grad bryta sig ut. »Fängelset« här är nämligen individens medvetande eller tankevärld. I denne tankevärld har individen en hel serie av rum eller områden. I dessa rum eller områden har han placerat allt och alla alltefter sin sympati och antipati. Och källan till denna sympati och antipati kommer således att vara fundamentet för individens förhållande till sin nästa och omgivningen. Den kommer att betinga vilken dom, vilken fångcell, vilken favorisering eller fredlöshet vederbörande skall ha inom hans tankevärld eller medvetandeområde.

Det som således är ett stort hinder för den vanliga jordmännskan är den omständigheten, att hon på förhand ställer ett begär eller ett krav till alla väsen och ting hon kommer i beröring med. Hon har som regel skapt sig en särskild, bestämd bild av, hur väsen och ting skola se ut. Om det hon möter eller kommer i beröring med inte svarar mot denna bild, blir ifrågavarande väsen mer eller mindre besviket. Och denna besvikelse kan i sin tur föra till förargelse, som återigen för till indignation eller vrede och därmed till förföljelse av eller krig mot ifrågavarande väsen eller ting. Och det är denna förföljelse eller detta krig, som slutligen blir ett sabotage av hennes egen livslycka eller glädje vid att vara till. Vad som således är ett sådant väsens olycka är alla dessa fördomar mot väsen och ting, som det efterhand har låtit sitt medvetande komma till att bestå av. Och ju flera sådana fördomar eller förstenade förhandsinställningar ett väsen har till andra väsen och ting, desto mera opassande komma dessa väsen och ting, vilket åter vill säga omgivningen och därmed nästan, att förefalla det. Och det kommer att gentemot denna »nästa« vara fyllt med en högst kärlekslös och förföljande kritik, vilken så åter blir till förtal eller sladder om vederbörande »nästa«. Det är denna »kritik« världsåterlösaren varnar för med sitt påbud: »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.« Och är det inte också i samklang härmed han säger: ».. om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom«.

Vari ligger då denna fara i att »döma« eller att med ond kritik förfölja andra? – Faran i att med förföljande dom och kritik genera sin nästa, ligger uteslutande däri, att denna nästa är som han just i det givna ögonblicket skall vara och uteslutande endast kan vara, nämligen representant för sitt utvecklingsstadium. Men vem kan vara annorlunda? – Måste inte själve världsåterlösaren, mästaren eller det högintellektuella väsendet vara det? – Tror man inte det är lika omöjligt för en »bandit« att vara en »Kristus« som det är för en »Kristus« att vara en »bandit«? – Men varför så begära, att en »bandit« mer eller mindre skall vara en »Kristus«? – Är det inte just detta krav, som är kärnan i varje förföljande eller ond jordmänsklig kritik av nästan? – Är inte kritiken just ett åberopande av, att vederbörande nästa inte uppfyller de eller de ideal, som kritikern tycker, att han skulle uppfylla? – Men då nästan omöjligen vid någon tidpunkt kan representera annat än sitt utvecklingsstadium, precis som tigern ständigt måste utvisa sitt och lammet sitt, så blir det inte nästan, som det är något på tok med, utan däremot i allra högsta grad kritikern. Ju mera ond och brutal hans kritik eller dom över nästan är, ju mera har han avslöjat sin egen okunnighet eller ofullkomlighet. Han har dömt – inte nästan – utan sig själv.

Och det blir således denna hans tro på, att nästan eller omgivningen är felaktig och borde vara annorlunda, som stänger honom ute från den verkliga synen av nästan eller omgivningen. Denna hans tro eller övertro har blivit hans livs eller hans medvetandes fängelse. Att han således mentalt sett befinner sig i ett fängelse förstår han inte och förstår därför heller inte, att det han ser utifrån detta sitt fängelse och därav följande kritik och handlingssätt gentemot nästan eller omgivningen blir naturstridigt och bringar honom till att vara i en permanent konflikt med själva livslagen eller lagen om kärlek till nästan. Han kommer att hela tiden mer eller mindre vara upptagen av att föra krig med nästan eller omgivningen. Han begär eller kräver, att den skall vara så, som han utifrån sitt medvetande eller sin tankevärld menar är riktigt. Han är i princip faktiskt upptagen av att fordra, att tigern skall vara blid som ett lamm och banditen fullkomlig som en Kristus. I det mentala fängelse i form av okunnighet och övertro, som han befinner sig i, kan han inte se, att de animaliska levande väsendena faktiskt utgöra en längre fram i utvecklingen förd blomstermatta på en äng. Ängen är det dagliga livet. Liksom blommorna på en äng representera högst skilda färger och arter, sålunda representera också de jordiska människorna högst skilda mentala färger och arter. Lika dåraktigt som det skulle vara att förbanna en blomma, därför att den har den eller den färgen och tillhör den eller den arten, lika dåraktigt är det ju också att förbanna eller fördöma en jordmänniska, därför hon har den eller den mentala färgen och tillhör den eller den arten. Liksom blomman inte kan göra något åt, att den är av den eller den arten och färgen, sålunda kan ju den jordiska människan heller inte göra något åt, att hon har den eller den mentala färgen eller karaktären. Att straffa och fördöma en jordmänniska, därför at hon inte är en ängel eller ett moraliskt geni, är ju detsamma som att straffa en hund, därför att den just är en hund och inte ett annat väsen. Det är att straffa ett »djur«, därför att det inte är en »människa«. Ett sådant uppträdande kan endast manifesteras av det väsen, som i sin okunnighet vandrar tryggt, där änglar inte våga träda. Den jordiska människan vet utmärkt väl, att det inte kan nytta något till att bli vred på en tistel därför att den inte är en ros, när det gäller växtriket, men icke desto mindre kräver hon, att allt och alla skall vara rosor och liljor, när det gäller hennes medväsen och omgivning. Hon förstår inte, att dessa väsen och denna omgivning endast är växtriket eller blomstervärlden i en längre framskriden form i utvecklingen, och att det här i denna form, där växterna framträda i animaliskt tillstånd, i kött och blod, måste förekomma en mångfald av färger och strukturer lika naturnödvändigt som i växtrikets vegetabiliska form. Det är riktigt, att färger och struktur hos de animaliska »växterna«, alltså hos djuren och jordmänniskorna, mera är av en invändig art än hos de vegetabiliska växterna, vilka ha hela sin kolorit i yttre, fysiska färger. Hos de animaliska »växterna« har utvecklingen för länge sedan omskapat de yttre fysiska färgerna till en inre, mer eller mindre fysiskt osynlig kolorit. Denna osynliga kolorit är det vi kalla väsendets tankevärld och det härur framträdande psyket eller den så kallade »karaktären« eller »moralen«. Det som således i dag är »moral« hos de animaliska väsendena är detsamma som det, som hos de vegetabiliska väsendena eller växterna är yttre fysisk färg eller kolorit. Men även om dessa växtens yttre färger ha blivit till något psykiskt, något mentalt och därför inte äro direkt fysiskt synliga hos det animaliska väsendet, får man därför inte tro, att de ha blivit »likriktade« och därmed betingande, att de animaliska väsendenas psyke eller moral är precis lika som soldater i ett led eller som figurer gjutna i samma form. De animaliska väsendena visa precis samma mångfald beträffande skillnaden i psyke eller moral som den växterna eller de vegetabiliska väsendena utvisa i sin yttre färg och struktur. Och liksom växternas färg och struktur för varje särskild art är naturlig och självklar, så är också varje särskild arts mentala färg och struktur i form av moral naturlig och självklar. Men här är det som den oinvigda jordmänniskan kommer i konflikt med livet. Medan hon utmärkt väl ser växternas yttre färger och struktur och finner dessa för vars och ens vidkommande självklara och naturliga, så kan hon däremot inte alltid se, att hennes medväsens särskilda mentala struktur eller moral, som ju är växtens färg och struktur på ett högre plan, är lika naturlig och självklar. Här sitter det mycket hårt åt, om det inte rent av är helt omöjligt för ett sådant väsen att se, att en moralitet eller livsuppfattning, som avviker från hennes egen, skulle vara lika naturlig och självklar som denna. Hon förstår ännu inte, att väsendena, även om de ha samma fysiska yttre, icke desto mindre psykiskt eller mentalt ännu måste vara »rosor« och »tistlar«, »liljor« och »maskrosor« o. s. v. Hon tror, att medväsendena, därför att de ha samma slags fysiska kropp som hon själv, även skall ha samma slags karaktär eller psyke, som hon själv lever på eller blir behärskad av. Och här är det som hon kräver, att »lejonet« skall vara blitt som ett »lamm«, ja, kräver på det hela taget, att alla andra jordmänniskor skola vara lika som hon själv. Hon tror, att livsuppfattning och moralitet uteslutande blott är viljeakter. Hon förstår inte, att det endast är vårt eget stadiums moralitet vi kunna uppfylla i kraft av vår vilja, medan det är totalt omöjligt för oss att uppfylla en moralitet, vilken tillhör ett utvecklingsstadium, som ligger över vårt eget på utvecklingsstegen. För att kunna uppfylla detta stadiums moralitet krävs det utveckling. Det nyttar således absolut intet till, att vi gärna »vilja« uppfylla ett högre stadiums moralitet, om vi inte just ha den utveckling som skall till för att göra oss identiska med nämnda högre stadiums väsen. Intet väsen kan med sin vilja mirakulöst plötsligt häva sig upp på ett högre utvecklingsstadium. Lejonet, tigern eller med andra ord »djuret« blir inte till »människa« blott genom en viljeakt. Denna omskapelse eller förvandling är inte en viljeakt utan en utvecklingsfråga. Och på samma sätt är övergången från en livsuppfattning eller moralitet till en annan inte en viljeakt utan en utvecklingsfråga. Man förstår således här hur dåraktikt och skrikande mot all rättfärdighet det är att begära, att ens medväsen absolut skola manifestera samma moralitet eller livsuppfattning som en själv. Det är denna dåraktighet, som är den oinvigda jordmänniskans största underminerande ödesfaktor. Då hon i princip ju fortfarande är en växt i en mångfald av växtarter på en äng, kan hon ju omöjligen bli lycklig, så länge hon lever i den illusionen, att alla de övriga växterna eller medväsendena skola ha precis samma färg eller psyke som hon själv. Denna inställning eller detta begär kommer hon aldrig någonsin att kunna få uppfyllt. Besvikelse, martyrförnimmelse och nedslagenhet kommer att fylla hennes själ, ty markens blommor förändra inte färg eller låta likrikta sig, därför att det är en enstaka liten blomma, som i sin dåraktighet önskar det. Och den lilla blomma, som heter »jordmänniskan«, måste därför snarast möjligt lära sig förstå, att det inte rör sig om att få alla medväsendena, blomsterängens mångfald av färger och skönhet likriktade efter ens dåraktighet, oförstånd eller illusion, utan att det allena nödvändoga däremot är detta, att snarast möjligt få denna illusion eller dåraktighet borteliminerad genom att söka komma till förståelse av, att blomsterängens mångfald av färgorgier, vare sig i form av medväsen eller i form av växter, uteslutande existerar för att vara en gudomlig undervisning av individen och inte för att individen därigenom skall undervisa gudomen. Så länge individen hatar och förföljer allt, vad som inte är i hans egen avbild eller egen favör, så är han med till att ödelägga och utplåna allt, vad som i livet skapar »Guds avbild«. Då den högsta eller den fullkomligaste formen av lycka är detta, att i allt och alla, vilket vill säga i allt som är tillgängligt för förnimmelse, uteslutande blott se »Guds bild«, så är det klart att man är nödsakad till att leva olyckligt, där man, om än omedvetet, är med till att sabotera denna »Guds bild«. Och där man är olycklig är man avspärrad från det verkliga livet, som ju uteslutande är den allra högsta lycka. Och där man är avspärrad från det verkliga livet eller den sanna lyckan är man alltså mentalt fängslad. Och då inspärrningen i detta mentala fängelse uteslutande upprätthålles genom ifrågavarende väsens begär efter att likrikta världen eller att fordra, att allt och alla skall vara annorlunda än vederbörande just för ögonblicket är, så kan man omöjligen vara lycklig. I denna fordran är man i en fullständig kontrast till gudomen. Man önskar världen i sin »egen avbild«. Men världen kan endast vara i »Guds avbild«. Därför kommer livet och världen att vara en mental fängsling och motgång med härav följande fysiskt lidande eller olyckligt öde, tills individen förstår, att det inte är »Guds bild«, som skall göras om til denna individs avbild, utan däremot dennes bild, som skall omformas till att vara i »Guds avbild«. Och nyckeln till att komma ut ur övertrons och illusionens mörka mentala fängsling ligger alltså uteslutande i detta, att komma till att förstå, att »allt är mycket gott« och att våra medväsen omöjligen kunna manifestera annat än det, som är deras utvecklingsstadiums kännetecken, och att denna manifestation till följd härav omöjligen kan vara berättigad grundval för intolerans, hat eller förföljelse gentemot ifrågavarande väsen. Och i den fulla förståelsen härav kommer man att i samklang med världsåterlösaren »vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra« och ropa mot himlen: »Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra«.