Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Föredrag hållet av Martinus i Kosmos Ferieby juli 1946

Till svenska av fil. stud. I. Hedberg

(Fortsat)
 

Med »hedningar« skall här förstås väsen, som ännu leva i tron på en gud eller gudomar, som bli »vreda«, »kamplystna«, »straffa« och »hämna«, gudomar vilkas ideal mer eller mindre är krig och undertryckande av andra väsen. Med »kristna« skall däremot här vara att förstå väsen, som blott tro på en verkligt alltbehärskande human eller kärleksfull Gud, som varken »straffar«, »hämnar« eller blir »vred« men däremot genom sin skaparmakt betingar, att »allt är mycket gott«, och att varje väsen är sitt eget ödes absolute herre, själv kan bestämma sitt ljus och mörker.

Men i den dagliga tillvaron eller i väsendenas dagliga manifestationer är skillnaden mellan dessa två andliga inriktningar inte ännu så väldigt dominerande. Så länge de i den »kristna« läran döpta väsendena ännu kunna föra krig, hämna och straffa, vara intoleranta mot annorlunda tänkande väsen, ljuga eller bedraga och camouflerat eller fullt öppet rent av stjäla, röva eller plundra, då äro de absolut icke verkligt »kristna« människor, utan tjäna »hedningarnas« gud, även om de helt visst officiellt ha en »bibel«, utifrån vilken det doceras, att man skall älska sin nästa som sig själv. Detta att vara en verkligt »kristen« människa, är således inte avgjort med att vara kyrkligt döpt och konfirmerad eller med undfåendet av nattvarden. »Kristna« väsen, som både äro döpta och konfirmerade eller ha alla dessa formaliteter klara, kunna således gott vara »hedningar«, medan »hedningar« eller väsen, som varken äro döpta, konfirmerade eller känna något till nattvarden eller andra »kristna« företeelser, gott kunna vara »kristna«. »Kristendommen«, vilket här skall förstås som den allra högsta formen för »kärlek till nästan«, är inte något, som blott skall manifesteras med ord och tunga, så som fallet är hos alla de »kristna«, som ligga i strid med sin nästa eller föra krig med sin omgivning, utan den skall i allra högsta grad manifesteras i »gärning och sanning«. De två stora världskrigen, såväl som alle andra krig, som ha förts i världen, äro absolut icke »kristendom« utan däremot »hedendom«. Som vi se, lämnar uppfyllandet av kristendomens evangelium mycket övrigt att önska hos den vanliga jordmänniskan. Och det är denna brist på »kristendom«, som i dag griper in i alla jordmänniskors öde. Som vi redan ha nämnt, är sann »kristendom« uteslutande detsamma som sann »kärlek till nästan«, liksom sann »kärlek till nästan« är »all lagens uppfyllelse«. Vad är då »lagens uppfyllelse«? – I denna förbindelse är »all lagens uppfyllelse« detsamma som uppfyllelsen eller iakttagandet av alla de betingelser, som krävas, för att en människa verkligen skall kunna uppleva att vara »människa«. Kan då en »människa« leva och existera i den dagliga tillvaron utan att uppleva en verkligt »mänsklig« tillvaro? – Nej, den fullkomliga eller färdigutvecklade människan kan naturligvis inte leva, utan att hennes liv blir upplevelsen av verkligt »mänsklig« tillvaro, men den icke färdiga människan, vilket vill säga »den jordiska människan« lever ännu sitt dagliga liv utan att någonsin ha upplevt verkligt »mänsklig« tillvaro. Hon har ännu blott kunnit få den fysiska organism, som är beräknad till att bli boning och redskap för den verkliga »mänskliga« mentaliteten. Och det är i kraft av att hon nu besitter en sådan organism som hon i dag kallar sig »människa«. Men det behövs icke en gång någon särskilt djupgående forskning för att kunna iakttaga, att väsendet i den jordmänskliga organismen har så mycket gemensamt med »djuret« eller är så likt »djuret« i sin mentala inställning till medväsendena, att det i stor utsträckning över huvud taget alls inte existerar någon som helst skillnad mellan den jordiska »människan« och »djuret«. I alla situationer, då jordmänniskan blir vred, hatisk eller hämndlysten och för krig, i alla situationer, då hon armbågar sig fram på andras bekostnad såväl som i alle situationer, då hon ljuger, bedrager och stjäl, är hennes medvetande fullständigt identiskt med »djurets«.

Medan de ovan nämnda situationerna för »djuret« representera normala livsformer, i det de äro de enda, genom vilka »djuret« kan hävda sig, äro de för den framskridna jordmänniskan absolut inte att betrakta som normala, i det nämnda väsen har tillgång till långt fullkomligare livsformer, alla baserade på krigets eller de djuriska livsformernas totala motsats. Skillnaden mellan »djuret« och den jordiska »människan« blir den, att medan »djuret« endast kan välja en enda bestämd livsform, nämligen den »djuriska«, så kan jordmänniskan betjäna sig av, inte blott den »djuriska« livsformen, utan även av en livsform, som är dennas totala motsats. Då denna sistnämnda form utgör en motsats till allt krig, blir den identisk med »kärlek till nästan«. I den jordiska människan finnas således representerade två stora, diametralt motsatta livsformer. Att detta inte blott skapar grundvalen för krig mot nästan, mot omgivningen, men utan leder individen till krig med sig själv, blir här synligt såsom självklart.

Då individen således i sig har möjlighet att kunna använda två livsformer, av vilka den ena är fullkomlig och ger en fullkomlig livsupplevelse, och den andra är ofullkomlig och därför ger en motsvarande ofullkomlig livsupplevelse, kommer han, var gång han har använt sig av den ofullkomliga livsformen (den djuriska) och därvid erfar den ofullkomliga livsupplevelsen, att bli otillfredsställd med sig själv eller olycklig. Det är detta missnöje vi kalla »samvetskval«. För den framskridna kulturmänniskan kommer samvetskval således alltid att betyda avslöjandet av, att hon har använt sig av den »djuriska« i stället för av den verkligt »mänskliga« livsformen.