Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Föredrag hållet av Martinus i Kosmos Ferieby juli 1946

Till svenska av fil. stud. I. Hedberg
 

Kära vänner! Tusentals människor leva i dessa dagar mitt i sommarens värmande och strålande, solljusa nejder. Omkring dem äro underbart sköna, friska dofter från sädesfält och gröna ängar. Vid gula stränder vältra sig människorna i blågröna, salta vågor. Från gröna skogar och lundar ljuder näktergalssång och gökens »Kucku«. Från den blå himlen och de vita sommarskyarna ljuder lärksången dagen lång. I skymningen börjar mosekonens brygd* att inleda den ljusa sommarnattens äventyr i trolska silhuetter, älvkungascenerier eller andre underbara midsommernattsdrömmar. I älskogsatmosfär och kärlekslängtan söka sig unga par ut i ensamheten. Och naturen tager dem till sitt hjärta. I den ljusa sommarnatten går Gud hän över kontinenten. I den nordiska midsommaren är Guds rike uppenbarat på jorden. Den urgamla, odödliga berättelsen om »paradiset« har blivit till levande verklighet inför våra ögon. Vi stå i dag anno 1946 inför den levande »Adam« och »Eva« i kött och blod. Och Gud ropar till oss genom lustgården.

Men hur är det nu med alla dessa tusenden, som leva mitt i all denna gudomliga härlighet? Se de något av härligheten? – Se de något av det, som kosmiskt försiggår? Veta de något om, vad det är, som de sålunda i midsommarens kulmination ha ställts inför? –

Nej, tusenden eller snarare tiotusenden, ja, vi kunna till och med säga millioner människor veta alls inte mer vad det är, som de med sina sinnen uppleva eller stå inför. För dem är »sommaren« endast rätt och slätt en »årstid«. Den beror på jordens förhållande till solen o. s. v., men att det just är en mening med detta jordens förhållande till solen veta millioner människor i dag alls inte något om, ja, kunna inte ens en gång lära att förstå det. Deras begåvning sviker här. De äro på dessa områden så at säga »döda« själar. De förstå således inte, att utan årstider skulle varje form av tänkande och därmed varje form av medvetande vara en omöjlighet. Men utan medvetande skulle varje Jag blott udgöra – icke »ett levande väsen«, icke någon »gudason», utan blott och bart ett »något som är«. Det skulle således inte uppfylla de tre betingelser, som enligt »Livets bok« krävas, för att ett »något« skall kunna framträda som ett »levande väsen«. Utan årstiderna skulle alltså en evig, absolut död behärska universum, om man kan uttrycka det så, ty universum med sina solar och stjärnstäder, himmelsklot och planeter med tillhörande liv skulle ju likaledes vara en total omöjlighet. Allt det, som i dag är liv, skönhet och glädje, och allt det, som utgör bakgrunden eller kontrasten härtill, skulle aldrig någonsin ha kommit till att sätta en hjärna i funktion eller svängningar, liksom någon som helst form av hjärnorgan aldrig någonsin skulle ha blivit till.

Men när »årstiderna« spela en så kolossal roll i det levande livet, att de helt enkelt betinga själva livet, hur kan det då komma sig, att miljoner av tänkande väsen, blott se dessa som automatfunktioner uppkomna på grund av tillfälligheter? – Ja, se de över huvud taget annat än tillfälligheter i allt vad som har skapats och blivit till utom människan? – Är det inte så, att de allra flesta människor, till och med mitt i sommarens strålande, milda natur med alla dess härligheter inte förnimma annat än indignation, vrede eller rent av hat mot den eller den? – Äro inte många människor just i dag förtvivlade över ett eller annat? – Några hysa djup sorg och andra jubla i abnorma glädjeämnen. Några hänge sig åt frosseri och dryckenskap samtidigt med att andra dö av svält och sjukdomar. Några gå omkring i svartsjuka eller missunsamhet samtidigt med att andra äro fyllda med livsleda. Men när människorna äro så inställda, äro tyngda av alla dessa besvärligheter, är det ju inte så underligt, att sommarens ljusa uppenbarelse eller Guds passage hän över kontinenten äger rum, utan att dessa betungade väsen se eller märka något. Men skulle man tro, att alla dessa sommarens sköna härligheter bli manifesterade eller uppenbarade för att icke skola ses eller upplevas? Skulle man inte tro, att det är livets mening, att dessa härligheter tvärtom till fullo skola upplevas av varje levande väsen inom deras områden.

----------

*) Mosekonen (mose 'mosse', kone 'fru'), naturväsen, som enligt folktron tänkes brygga eller tvätta och därigenom åstadkomma de dimmor, som mot kvällen stiga upp över mossar och ängar.