Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Föredrag av Martinus. Till svenska av fil. stud. I. Hedberg

Ni måste förstå, att även om ni deltager i undervisningen över de kosmiska analyserna eller på egen hand studerar dessa saker, kommer detta icke genast att göra livet lättare för er. Både genom kristendomen och i mitt arbete får ni visserligen lära, att "allt är mycket gott", varigenom ni kanske frestas att tro, att det är likgiltigt, hur ni lever. Men så är det icke. Allt efter vår andliga standard stå vi var för sig på ett visst utvecklingsstadium, där vi emellertid ha en viss frihet att röra oss ett stycke ned under den punkt, som är vår standard, eller att strama upp oss och sätta in all vår energi på att nå en god bit på väg att komma i kontakt med det mentala fält, som utgör vår eldstod. Detta fält böra vi hela tiden ha för ögonen, så att vi med dess hjälp kunna komma mer och mer på det klara med, på vad sätt vi handla riktigt. Det är sant, att alla väsen med nödvändighet måste vara som de äro i dag, men vi må komma ihåg, att detta icke är liktydigt med, att de med nödvändighet måste vara i morgon som de äro i dag. Om vi i morgon äro lika som i dag, ha vi icke handlat riktigt, då ha vi ej utnyttjat våra anförtrodda "pund". Ni må vara på det klara med, att det är vår plikt att hålla våra andliga egenskaper, våra talanger i ständigt växande.

Om man är på väg till tåget, är det ledsamt att upptäcka, att man glömt något, så att man måste vända och därvid riskera att inte hinna med det tåg, man bestämt sig för att resa med. Så är det också med livet. Har man ett bestämt mål, som man vill nå, t. ex. "den stora födelsen", må man tänka på den stora försening det medför, om man på vissa områden i livet inte är så noga och inte följer den store arkitektens plan med en. Därför betyder det oerhört mycket för en att komma till klarhet om, huruvida man är i kontakt med den store byggmästarens plan eller ej. Det är för att hjälpa människorna härmed som jag skapar mina analyser. Livets bok är djupast sett blott en beskrivning av det ljusfält, som varje enskild människa är i färd med att skapa i sitt eget medvetande. Alla kosmiska analyser ni genom mitt arbete kommer till kunskap om, äro detaljer i ert eget högre själv, er egen högre längtan och edra högre begär. Ju mera ni studerar dessa analyser, desto klarare kommer ni att se, att vad det rör sig om, är att bli framstående i att utveckla humanitet, och efterhand kommer ni att se, att allt vad ni över huvud taget kan bli vittne till, allt vad ni upplever djupast sett är en strålande utveckling av kärlek och humanitet, även om nästan allt för ögonblicket tyder på motsatsen. Nu må ni inte tro, att kärlek blott och bart är kärleksbetygelser i fysisk mening. Kärlek är kulminationen av intellektualitet. Att förnimma kulminationen av intellektualitet är detsamma som att förnimma Guds mentalitet. Denna förnimmelse inträder i människans medvetande vid den tidpunkt, då det blivit till vanemedvetande för henne att utveckla sitt eget medvetande i hundraprocentig kontakt med sin egen eldstod. När man i sin tankevärld är i stånd att manifestera en viljeakt, som har till följd, att ens dagliga levnadssätt är i full kontakt med den lysande modell man bär i sitt hjärta, upplever man det jag kallar "den stora födelsen".

Den stora födelsen kommer varje människa att uppleva. Men denna upplevelse kommer icke till en, så länge man företager handlingar, som ge dåligt samvete. Att möta de kosmiska analyserna är alltså icke detsamma som att plötsligt bli fritagen från att uppleva samvetskval.

Undersöker man den jordiska människans andliga växande, ser man, att det går från det materiella till det spirituella. Först arbetar medvetandet med rent fysiska göromål, av vilka man får just det erfarenhetsmaterial, som bildar ens utgångspunkt, då man sysselsätter sig med de kosmiska analyserna. Genom studiet av dessa blir man mer och mer inställd på att ändra sitt levnadssätt, så att man på allt fler områdan får kosmiskt medvetande. Ju mera vetande man får, inom desto flera fält uppdagar man, att man kan begå missgrepp, och desto flera bli de fält, där man kan uppleva samvetskval. När man börjar arbeta med på utvecklingen av sitt kosmiska medvetande, upptäcker man, att det är många saker man inte längre kan ha hjärta att göra. Visserligen kan man, genom att förklara något av det man själv vet, hjälpa människorna till det högsta vetande, så att de så småningom kunna undvika att göra de saker som medföra samvetskval, men det man förklarar innebär icke något verkligt, om det inte är självupplevt. Om jag inte själv i naturen hade upplevat det jag omtalar för er och därifrån meddelar det som mina egna upplevelser, skulle det inte kunna bli till sanning och vetande för er. Detsamma gör sig gällande hos er själv. Om ni inte kan återge vad ni lärt genom ert eget väsen, genom ert levnadssätt, kan det inte bli något särskilt inspirerande ljus för andra. Därför böra vi studera de kosmiska analyserna och arbeta på att efterleva dem, så att hela vårt väsen och hela vårt viljeliv kommer att präglas av dem. Det förhåller sig ju så, att den jordiska människan ännu i sitt medvetande har urinstinkter från den tid, då hon befann sig på ett mycket primitivt stadium och ännu i stor utsträckning levde på djurets nivå. Dessa urinstinkter och allt som finns kvar från denna tid måste vi bringa under kultur eller "hugga bort". Vi böra hela tiden ha modellen till vår egen skapelse för ögonen. Vi kunna inte göra oss själva fullkomliga utan att nödgas hugga bort något, på samma sätt som bildhugaren måste hugga bort något av marmorn för att detaljerna i det slutliga konstverket skola framträda. Allt, som i vårt sinne motarbetar ett kärleksfullt och oegennyttigt levnadssätt, motarbetar Gudsmedvetandets högsta uppenbarelse genom oss, och måste därför bort. Vi kunna arbeta riktigt endast om vi hela tiden sörja för att ha modellen framför oss. Alltså måste vi hela tiden ha ett vaket och klart samvete, så att vi med dess hjälp få en uppfattning om, hur hammarslagen skola falla. Det vore en tragedi för bildhuggaren, om han råkade hugga näsan av sitt konstverk. På samma sätt vore det smärtsamt för oss, om vi, därför att vi inte hela tiden passa på vårt uppträdande, begå ett eller annat misstag, som det kanske kommer att kosta oss flera inkarnationer att göra gott igen. Ju flera misstag vi undgå, desto bättre är det, men vi kunna ej undgå dem genom att endast höra vad andra ha upplevat, vi måste också pröva vad andra ha upplevat. När jag meddelar er alla dessa saker, är det emedan jag önskar, att ni skall efterpröva dem i ert dagliga liv. Därigenom kommer ni att uppdaga sanningen i vad jag har omtalat för er och att omforma ert väsen till fullkomlighet, så att ert liv blir ett lysande exempel för andra.

Samvetet kommer inte att försvinna förrän ni har skapat ert konstverk färdigt, först då är dess mission avslutad. Detta konstverk är den fullkomliga människan. Där jaget i oss inte längre kan manifestera det djuriska, det mörka, inhumana, osanna och ofärdiga, allt det tråkiga och primitiva, där strålar den fullkomliga människan. Först då ni uppnått odödlighetsmedvetande kan ni se, att ni är ett med Gudomen. Så har ni med hela ert medvetande blivit ett med er "eldstod", och den framträder omkring er fysiska kropp som en strålande gloria, som är fullständigt cirkelrund. Innan ni fått alla de lägre naturerna avlägsnade från ert väsen är er ljusgloria oval och omgiven av mörka skuggor. De mörka, nedbrytande och trista tankarna avsätta osköna och grumliga färger i er ljusgloria eller aura – de strålande intellektuella, humana och kärleksfulla däremot avsätta ljusa och sköna färger. I ert medvetande kunna mentala jordskalv och vulkaniska utbrott, ja, rena naturkatastrofer förekomma. I yttervärlden åstadkomma dessa företeelser dråp och ödeläggelse, och det göra de också i ert inre. Om ni kunde se er tankevärld under ett hetsighetsanfall, skulle ni se, att det liksom var tordön och blixtar i ert medvetande. Dessa blixtar voro nog säkert avsedda att träffa ett medväsen, men de komma också med osviklig säkerhet att träffa er själv. Då man är irriterad, häftig, uppbrusande och intolerant utlöser man tyngdenergi, explosionsenergi, dräpande krafter. Om icke dessa dräpande krafter bli bundna och omformade till fördel för ett skapande, som är i kontakt med ens "eldstod", uppstår samvetskval och grämelse i ert medvetande. Då man får samvetskval efter ett hetsighetsanfall, ångrar man sig och konstaterar, att det på ett eller annat område skett ödeläggelser inom ens egen lilla värld. Hetsighetsanfall äro de flesta människor utsatta för. Denna realitet är inte lätt att bekämpa, men den måste bekämpas, innan man får lov att beträda ett högre mentalt tillstånd. För varje smärtsamt upplevt hetsighetsanfall koncentrerar sig den utvecklade människan mer och mer på att finna ut, var skavanken gömmer sig.