Ældre Kosmos og Kontaktbreve

 

Juliana Westerlund var nämndemansdotter utifrån Väddö.

I hennes väsen fanns jordens stora trygghet, de solbelysta sundens glitter och givmildheten och vänsällheten i Roslagens slösande övärld.

Stillsamt, idogt tjänande var hennes innersta natur.

Hennes största glädje var att ge.

Därför blev hon älskad av många. Och kring hennes minne står skimret av ljusa gärningar.

Där ute på ön där hon växte upp härskade allvaret och glädjen. I hennes fars stora bageri bakades skeppsskorpor med sälta i. I hemmet rådde den anda av självvuxen myndighet, rättrådighet och fromhet, som vi ibland möter ute i landets kärnbygder. Det var ett sådant hem, som ger kraft för livets alla dagar.

Den kraften skulle hon väl komma att behöva när hon senare – genom ödets växlingar – stod som ensam mor med tre telningar i storstaden. Nu kom hennes yrke väl till pass. Hon satte upp bageri och bjöd ödet spetsen. Hennes liv blev arbete och möda, långa trägna dagar från gryning till sen kväll.

Men det blev också något annat.

Hon bakade kärlek och omtanke in i allt sitt bröd. Det blev känt och uppskattat, inte minst i hälsokretsar, över hela landet. Bekymren lättade. Hon kunde ha blivit rik och mätt. Men hon hade som sagt givandets stora ansvar och glädje. Det kunde föra henne ut i svårigheter, som tog lång tid att läka. Men i stort gjorde det henne till den soliga, samlande kraften i stora skaror av sökare.

Samma glitter och glädje som det stod kring hennes gestalt i ungdomliga frisksportarkretsar, samma värme strålade hon ut i Waerlandskarorna. Och när Martinus-tankarna började vinna insteg i Sverige var hon bland dem som tidigt insåg att här var en god hamn att styra sökarskutan mot.

Så blev Juliana en självskriven »Moder för oss alla« bland Martinus-vännerna i Stockholm. Hon var nu en mogen och luttrad människa som med självklar värdighet kunde axla rollen som allas vän och allas tjänare i Sakens centrum här uppe.

Hon sade inte mycket, men man kände att hon ägde hjärtats visdom.

Man kunde möta hennes blick, när hon svarade på en kvistig fråga. Där fanns ödmjukhet och insikt, ansvar och medkänsla och en rik källa av humor.

En dam, som behärskade många andliga insikter, ringde henne och bad om en kort analys av Martinus lära.

– Ja, sa Juliana, jag har ju inte läst så mycket, men skulle jag ge en sammanfattning i ett enda ord så skulle det bli: tolerans.

Hon frågade mig efteråt om jag tyckte det var rätt svarat.

Vad skulle jag säga? Den i hjärtat vise finner alltid det rätta svaret för det rätta ögonblicket.

Många hjälpsökande gick genom hennes dörr – åren igenom. Hon hade alltid tid att lyssna. Kunde säga ja – och nej.

Varje föredragsserie i Stockholm kringgärdades av henne med noggranna arrangemang, festivitas och ljus. I bättre, gästfriare händer kunde knappast Martinus, Gerner Larsson eller Mogens Møller ha hamnat på sina långväga resor. Särskilt rum fanns alltid vikt för deras räkning, och länge dröjde det ej innan Juliana ute på sin havsomsusade sommarö, Österglo, hade inrett en sjöbod till särskilt »Martinushem«. Det måste för våra danska vänner ha varit en fest att här ute i den sköna stockholmska övärlden få möta den mest fullkomliga avskildhet och ro – från arbete och plikter.

Någon gång sitter Martinus här – mitt emot henne. Jag minns så väl, vi är tretton vid bordet den gången. Hon ber honom, efter det vi pratat litet hit och dit, att ta ordet. Förklara. Reda ut ett problem. Han tvekar lite.

– Men du är ju auktoriteten ibland oss!

– Där det finns Kærlighed finns det inga auktoriteter, säger han. Och hans värme omfamnar alla.

Då blir det tyst en liten sekund och tiden står stilla.

Vi har fått en ny sanning att ta med oss hem.

En sådan anda och en sådan miljö var det Juliana Westerlund med hela sin djupa längtan och sin praktiska, arbetsamma strävan hjälpte till att skapa kring Martinus-studiet i Stockholm.

Hur uppfattade man henne då själv? Jag vet inget bättre svar på den frågan än det en av de trogna Martinusvännerna här uppe gav:

– Men, man märkte henne ju inte! – – – –

Juliana fick gå bort mitt i den miljö och anda, hon älskat och gjort till sin.

När den första fredagen i oktober kom detta år och Mogens Möller skulle börja sin nya föredragsserie, var hon trött och mycket klen – efter en hjärtattack under sommaren.

– Jag undrar om jag ska orka igenom den här dagen, hade hon anförtrott en vän.

Hon är mindre och sprödare än sist. Tyst och vänsäll går hon omkring och nickar och hälsar på bekanta och nykomlingar. Ger trivsel och hemkänsla.

Vid lördagskvällens samkväm kring Mogens Möller sitter hon tyst, glad, lyssnande som gäst hos en vän. Fri från värdinneplikterna. Nu reser hon sig och går förbi mig. Jag tar hennes hand.

– Hur är det med dig, Juliana?

– Å, bara lite trött ... Det drar en fin skugga över ansiktet. Men jag tyder den inte.

Hon har lagt sig att vila i ett rum intill. Någon hör ett svagt stönande därifrån. Sigge, hennes son, kommer ut.

– Det är hjärtat. Jag ringer doktor Hultman.

Det har plötsligt blivit så tyst kring vårt festliga bord. Tankarna är hos henne därinne. De kringgärdar henne, lyfter henne, bär henne, på tacksamhetens mjuka bår. Inte förrän nu vet vi vad hon har betytt – för oss alla. Vad vi löper fara att förlora!

Ambulansen kommer.

Vår vän Juliana föres bort till närmaste sjukhus. Den klagan som går över hennes läppar är dämpad, under sträng kontroll – men ögonen är mörka, av outtalat lidande.

Efter en lugn natt tror de närmaste att faran är över – för den här gången. Allt skall nog bli bra igen.

Men på söndagsmorgonen – den 4 oktober – går grandet genom hjärtat. Juliana går över till det land, hon så länge tjänat och så tryggt emotser. Hon vet att hon har far och mor där som väntar.

Märkligt. Det känns ingen oro, ingen djup sorg kring hennes bortgång. Bara en stor, namnlös saknad och tomhet. En stor tacksamhet och stillhet.

Och så kommer frågorna stapplande över oss:

– Vem skall nu ta emot Martinusmännen när de kommer?

– Vem skall vi skicka alla frågande människor till?

– Vem skall låta upp sitt hem för studiecirkeln?

– Vem skall ordna kring föredragen?

– Vem skall vara solen i denna, lilla sökande grupp? För många känns det som om en Mor gått bort.

Vi ser henne tillfullo – först när hon inte finns där.