Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Vi skall alla komma till en punkt, där icke ens den mest fullvärdiga föda förmår mätta oss. Den dag, då marken bävar under våra fötter, tänker vi inte i första hand på mat. Vi söker en grund att stå på.

För den, som skriver dessa rader, kom Martinus och hans verklighetslära som fast mark. Här var svaret på vad jag i en mannaålder sökt och stormat för. En oförglömlig vecka fick jag uppleva att lyssna i hans krets.

Här var något, som höll. Här var den Sanningens enkelhet, vi i dag glömt bort. Och när jag drog hemåt igen, hade jag kvar den bestående känslan av att ha fått sitta i solen och känt den lysa och värma.

Om jag sedan dess känt någon berättigad oro, har den mest kretsat kring en sak – att få föra vetskapen om Martinus verk vidare. Mer och mer förstår jag de män, i vårt södra grannland, som så hängivet vigt sina liv åt att föra fram detta budskap till mänskligheten.

Men jag förstår också det stora mått av moderation och behärskning, de visar – mitt i sin förkunnarglädje. Lantmannen får lära att bida sin tid, medan säden mognar till skörd. Det, som är verkligt och sant, skall ej av svaga händer forceras fram. Det säger självt ifrån, när tiden är inne.

Att ha fått lov att överföra denna första – och i förhållande till hans livsverk så obetydliga – bok, till svenska, och att ha fått lämna manuskriptet till tryck är för mig mera än lön för några år av förväntansfylld iver. Denna lilla bok skall för många öppna sitt stora verk "Livets Bok" – format för mänskligheten.

Den kommer i en tid av jordisk oro, då det synes som om den eldvåg av hat, hetsighet, oförsonlighet och "ondskab", vi gemensamt frambesvurit, skulle vara på väg att slå samman över våra huvuden.

Men det fundament, Martinus visar på, är starkare än elden. Det har Tiden till talesman.

Klippan skall vittra och gå ned till grus. Och gruset skall vittra till stoft. Och stoftet skall finna nya, allt finare former – och upplösas i "intet" för vår blick.

Men icke så Sanningen. Den står.

I nya former vandrar den, från tid til annan, över jorden. Och den lättar människornas börda, de som igenkänner den. Ja, ger vingar i stället för tyngd.

Martinus har fått fullmakt att tolka verkligheten för oss på det enda sätt, som vi förstår – vi, som irrar likt "förlorade söner" – mellan mistad tro och bristande kunskap.

Och de, som trodde sig utsatta i vildmarken – på nåd och onåd, skall åter förnimma värmen från modersfamen. Känna, att de är ett med allt, som lever, rör sig och andas – och aldrig mer kan gå förlorade.

Kring Martinus har ingen "sekt" växt upp och inget aggressivt "förbund". För "idoldyrkan" finns här ingen plattform. Sann vetskap växer fritt – utan klängande rankor, som pyntar och suger kraft.

Martinus ger oss heller inga "ideal" och avfordrar oss inga löften.

Han förklarer – och ger oss valet fritt.

Han visar oss på en lagbunden värld, där skörd följer på sådd. Åter och åter pekar han blott på – dig själv. Det är dig själv, du möter – endast dig själv. Det är på dig, det hänger. Du är ditt eget ödes rorsman.

Han vet också alltför väl, att han aldrig kan tala om för oss något, som vi icke redan har erfarit. Han kläder det bara i för oss begripliga, enkla ord och visar fram det till godkännande.

Den, som ruskar på huvudet och drar vidare, gör han inga ansträngningar att hejda.

Men för den, som vill stanna och lyssna, länkar han, nästan omärkligt, tanke till tanke, så att verkligheten dag för dag får allt högre i tak. Detta, som "de gamle" förstummades av och blev stående inför med orden "Övermåttan skönt" – det kläder han i klara färger, ord och former, som icke lämnar oss i tvivel.

En detalj i det hela är de nya ord och vändningar, han tvingas skapa. "Kosmisk kemi" – det är förmågon att "blanda sina tankar" på ett bättre sätt. Blandningen av våra tankar bestämmer ju vårt öde. – Han får oss ofta att le åt oss själva. Det är heller ingen liten vinst.

Med andra ord. Detta är vetenskap.

– Men då måste ju detta verk gå fort fram – så som världen idag ser ut!

Nej, här gäller ännu orden: Vad stort sker, sker tyst.

Vad Martinus är satt att förkunna är något, som icke kan trumpetas ut. Det växer av egen, inneboende kraft – såsom kornet gror i jorden och spränger sitt hölje.

Däröver sveper storm och regn, däröver lyser sol och stjärnor.

Men fröet gror i stillhet och mognar, när tid är.

Martinus verklighetslära kommer efterhand att vinna insteg varhelst människor lever och verkar på vår jord. Den kommer att frigöra, förlösa och lyckliggöra, och leda våra steg vidare ur den brand, dit vi nu viljelöst synes styra.

Millioner, som hungrat efter mera än bröd, skall genom den på nytt känna storheten i att vara Människa – eller på väg till detta – – –

Lund i mars 1950.