Ældre Kosmos og Kontaktbreve

 

Då någon berättar sina upplevelser bland människor man ofta möter i och utanför sitt arbete, blir man synnerligen förvånad över i vilken utsträckning de sakna interesse att utforska vad dessa deras upplevelser skall betyda. I de fall händelserna äro av negativt slag skall man sällan höra dem anse sig själva vara orsaken. De förbinder inte alls lagen om orsak och verkan i det upplevda, och går därmed miste om förmågan att tyda de avsikter livet haft. Många vandrar genom livet blinda och döva och frågar ständigt efter meningen med det hela. Allting tycks dem meningslöst.

Har man däremot varit lycklig nog att få undervisning om vad, som sker i det osynliga, så blir livet genast mera meningsfyllt och inspirerande. Man blir lyhörd och uppmärksam mot mycket, som möter en i vardagen och lär sig småningom att älska sådan kritik vilken verkar uppfostrande.

En gång mötte jag en antroposof i Stockholm, som försökte intressera mig för hans älsklingsförfattare dr Rudolf Steiner. Mannen talade sig varm om denne författare och bad mig låna hem en bok om teosofi. Till en början kommer det nog att bli svårt att förstå innehållet, sa han, men efterhand som du läser kommer också intresset att vakna. Det tog ju också en viss tid i småskolan, innan man lärde sig läsa, skriva, räkna osv. påpekade han. Sålunda blev detta upptakten till läsningen av en hel rad av Steiners böcker, som vid denna tid blivit översatta till svenska. Emellertid var jag intresserad av att studera andra livsåskådningar för att kunna göra jämförelser, varför det i fortsättningen blev många böcker av liknande författare och forskare. En tid därefter fick jag genom en lustig händelse kontakt med Rosenkreutzarna. Hemma hos en god vän genomsöktes dennes bokhylla och jag fick då tag i en bok, som intresserade mig. Vännen hade själv inte läst den, men erbjöd mig låna hem den. I slutet av denna bok var en adress angiven, som ledde til inträde i Rosenkreutzarnas Orden. Undervisningen där lämnades i form av lektionsbrev pr korrespondens och jag har nu efter 20 års medlemskap fortfarende lektioner. Mycket från den gamla tidens visdom från många visa män får här eleven kontakt med. Senare skulle det även förunnas mig få en av Martinus böcker i mina händer, nämligen boken om »Den fullkomliga födan». Efter att i många år ha levat vegetariskt, inspirerad av Are Waerland m. fl. författare, kunde man ju lättare bedöma värdet av denna Martinus bok. Min tanke var, att den som skrivit om detta ämne så omfattande måste stå på ett mycket högt plan. Därifrån var inte steget långt till »Livets Bok«. Långsamt och mödosamt lärde jag läsa danska språket endast med den önskan att helt kunna tillgodogöra mig innehållet. Trots god träning att läsa liknande litteratur tog det ändå mycket lång tid att lära detta nya idématerial. Man riktikt kände hur detta var av en högre klass, men att det säkerligen hade varit ännu svårare utan förkunskaper av liknande ämnen.

Denna period blev till en obeskrivlig livsnjutning. Så stark var hungern efter att få lyfta på de beslöjade tingen i andens värld, att jag tog även nätterna till hjälp med att läsa. Nu kan man ju fråga sig vad man har för nytta av att läsa flera författares arbeten i liknande ämnen, utan att möjligen bli förvirrad? Ja, detta kan ju endast den svara på, som gjort försöket. Förhållandet betraktas från min synpunkt så. Att om jag exempelvis vore blindfödd i denna fysiska värld och ville veta hur en viss ros ser ut i färg, så kunde ju en, som ser tillfrågas. Men detta förutsätter ju då att jag tror på vad denne seende berättar mig. Eftersom jag inte själv kan kontrollera saken är det inte annat att göra än att rådfråga flera seende och därefter sammanfatta deras uttalande. Ty flera par ögon ser ju mera än ett par. Om därför en författare i för mig osynliga ting berättar om företeelser han upplever i översinnliga världar och jag inte själv kan kontrollera detta, så måste hans berättelser jämföras med andras som är likasinnade. Har jag då med dessa jämförelser funnit dem förklara allting likartat? Mitt svar får bli detta: att om man fotograferar ett träd från endast ett håll så är det ju inte hela sanningen om trädet. Däremot om trädet fotograferas från fyra å fem håll dvs. nerifrån och ovanifrån samt från sidorna så får man visserligen olika bilder, men det är dock samma träd. Härmed har jag velat påpeka att det aldrig kan skada att få en allsidig beskrivning av saker och ting.

Detta gäller även om andliga företeelser. Det finns ändå så många människor, som inte går att alls tala med om andliga ting, hur man än anstränger sig och tar exempel från den fysiska världen. De menar att det inte finns någonting högre än de själva. Att tala med en katt om symfonimusik eller tala med sådana människor om högre ting är likartat. De inser att vi är högre varelser än kattor men håller inte med om att det möjligen skulle finnas varelser lika skyhögt överlägsna oss, som vi är i förhållande till kattor. Alla människor med andligt intresse har åtskilliga gångar fått pröva på det meningslösa i att tala med sådana, som inte är på samma våglängd. Att tala ett språk med någon man vet ej kan förstå de främmande orden, motsvarar exemplet om pärlorna, som kastas till svinen. Detsamma gäller ju överallt och inom alla områden. Ju mer man sysselsätter sig med ett ämne, ju bättre förstår man detta och det gäller då att bli uppmärksam inför alla dem, som kan något man själv inte behärskar. Man bör omedelbart bli den lärande parten och lära sig lyssna. Genom detta kan man uppnå ett tänjbart medvetande, som resulterar i en vidgad syn på saker och ting samt bli förstående gentemot allt och alla. Den andliga vetenskapen påpekar att allt är en del av Gud och man bör då vara uppmärksam mot allt man möter i vardagen. Ganska snart lär man sig värdesätta hur ytterst betydelsefull varje dags små händelser är. Det man upplever just nu bildar snart forntid och på samma sätt utgör nuet den sådd, som skall skördas i framtiden. Vad vi i dag tänker och handlar bildar det öde vi skall uppleva i morgondagens värld. Att på detta sätt bli undervisad om hur det ena hör ihop med det andra, att bli såsom barn, mera läraktiga och uppmärksamma och samtidigt mera förstående gentemot alla. Ofta möter vi någon, som taler sig varm av det hjärtat är full av. Han eller hon har ett älsklingsämne vi får del av tills man kanske rent ut sagt blir uttjatad. Istället för att då döma denna medmänniska som en fruktansvärd fanatiker eller fackidiot undersöker vi med hjälp av den andliga vetenskapen om man inte själv möjligen har gjort eller gör likadant mot dem vi möter av vänner och bekanta. Den andres fel är kanske just de fel jag själv antingen har i detta nu eller som jag har haft och lagt bort för länge sen, men nu möter av ödet, som en spegelbild av mig själv. Man blir tvingad ta del av ämnen, som ej intresserar för att lära sig själv hur plågsamt det kan vara att påföra andra det de ej vill veta av. Vi märker inte så lätt våra egna fel, som när dessa möter oss hos andra. Det var inte alls dumt med påpekandet i bibeln, att vi skall vara på vakt mot bjälken i vårt eget öga, innan vi vill ta bort grandet hos nästan. Medmänniskorna och omgivningen är således att förstå, som den spegel i vilken man får tillfälle se sig själv. Med andra ord. Ingenting kan träffa oss eller tillfoga oss något ont eller gott utan att vi djupast sett själva är de, som orsakat det. Då man kastar fram dessa synpunkter till dem, som anklagar omgivningen för all ont, som vederfares dem, möter man allt annat än förståelse. Månne det då inte är kunskap om sig själva medmänniskorna saknar i alltför hög grad. Kanhända vardagen inte alls blir så grå och trist, då man förstår att läsa de små bokstäverna av livets dagliga händelser. Men på samme sätt som man mottagit undervisning i skolan för att lära sig läsa, skriva, räkna o.d. måste man också mottaga undervisning i livets skola av lärare, som är oss överlägsna i att läsa denna Livets bok. Sådana lärare har världen aldrig saknat och gör det inte heller nu. I Steiners bok »Teosofi» påpekas, att det är synnerligen nyttigt, att uppsöka allt det, som kan frammana vördnad. Denna känsla att möta någon man ser upp till och utan avund beundra och längta att själv bli sådan. Att anse någon vara större och renare i uppfattningen än man själv. Det är inte alls så svårt att finna många som man kan känna vördnad för. I litteraturen finnes mången stor ande inför vilken man kan känna vördnad. Om man läst arbeten av dessa andevetenskapens män, så uppstår ofta den önskan att också personligen möta dem. För mig gick denna önskan i uppfyllelse i och med mötet med Martinus. Att få sitta i hans krets och lyssna var en för mig underbar upplevelse ungefär som för en musiker att lyssna till musik. Det är också många människor, som önskat uppsöka påven i Rom och med sin vördnad ge ett tecken i form av en kyss på handen. Samma känsla har också uppstått hos mig inför Martinus, när eleven möter läraren – Mästaren. Då vill eleven visa sin tacksamhet och kärlek inför den, som givit oss alla en sådan möjlighet till studier av oss själva och andra. Med sitt arbete »Livets Bok« har Martinus givit sitt hela tankeinnehåll och sitt hjärtas innehåll av kärlek till den mänsklighet, som är värdig att mottaga denna hans frukt. O, vilken känsla av vördnad och tacksamhet man känt vid avnjutandet av denna frukt. Studiet har inspireret till handlingar i vardagen såsom en strävan att nå fram till detta ideal att bli Människa.

Det är just inte mer än rätt att då också visa sin lärare i ord och handling att han är älskad. Att varje dag tacka Gud för allt man fått uppleva, obehagligt såväl som behagligt, är också ett nödvändigt led i den utveckling vi alla befinner oss i. Var och en av oss människor har ju fått en speciell gåva att förvalta. Det gäller förvalta denna gåva eller m.a.o. dessa speciella talanger så att alla vi möter bli delaktiga av det, som är vårt. Att tala eller med stora gester göra sig gällande är inte alltid nödvändigt. Man kan också i sitt ansikte avspegla sitt sinnesinnehåll i form av ett från hjärtat kommande äkta leende, som oftast ensamt talar sitt tydliga språk. Vänliga tankar och ett kärleksfullt sinnelag gentemot djur och människor förvandlar oss och gör oss delaktiga i den osynliga värld, som omger oss. Många har frågat med vilken avsikt studiet av andlig vetenskap förekommer. De flesta är ju så vana vid att allt studium måste ge resultat av synliga examina, som sedan i sin tur ger tryggad ställning och pengar. Mitt svar brukar bli att man med detta studium skall försöka bli en fullmogen människa. Med ett förvånat uttryck undras om vi inte möjligen redan är detta. För den studerande av andlig vetenskap är namnet »Människa» något mycket mera och vi har allt tagit ut i förskott mycket, som senare tiders människor kommer att se tillbaka på såsom varande allt annat än vad som är värt detta namn. Att vara människa är ju att vara befriad från alla de djuriska tendenser i sinnelaget såsom avund, svartsjuka, hat, hämndlystnad m.fl. Kristus är namnet på Gudamänniskan där allt sådant för längesedan är bortrensat. Att uppnå detta är avsikten med studierna. Emellertid beror det ju helt på var och en hur man lyckas förverkliga detta ideal. All teori är ju endast till för att praktiseras och det gäller således att pröva och omgestalta teorin till praktiska övningar i vardagen. Liksom man överallt kan se elever inom alla yrken bli utbildade och lika kunniga, som sina lärare en gång, så följar härav att vi, som önskar bli verkliga människor med allt vad detta namn innebär, också genom övningar och ansträngningar nog skall förverkliga våra önskningar och nå detta mål. Att detta dock inte kan ske under ett jordeliv utan fordrar många liv är också alla vi, som studerar andlig vetenskap klara över. Vi får lära oss ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av den. De små, små länkarna bildar den långa kedjan. Liksom det är många bland våra ungdomar, som väljer läraryrket till sitt arbete, kommer det nog också bland oss studerande av andlig vetenskap att vara många, som i kommande liv kommer att undervisa i dessa ämnen, då det med all säkerhet också kommer att finnas skolor och läroanstalter där dessa ämnen då står på dagsprogrammet. Under lärotiden får vi pröva våra vingar gentemot alla dem vi möter, som bevisligen är oss tacksamma för att få klarhet i dessa för dem ännu oklara begrepp. Vi bör så ett korn här och ett där och överlåta resten åt lagen för sådd och skörd att verka väl vetande, att dessa, som nu mottager också en gång skall se resultatet och därefter på liknande sätt fortsätta arbetet till fromma för hela mänskligheten. Snart nog uppstår det lugn, som intet kan rubba och därmed den tryggheten i medvetandet om evigheten, som har tid på sig att ordna allt till det bästa. Det är mot dem, som är oss underlägsna vi har att vända oss som tjänare, medan vi samtidigt mottager undervisning både av dem och dem som är oss överlägsna. På så sätt kommer vi i harmoni med omvärlden, med Gud eller naturen.