Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Ju mera allvarlig vår strävan blir att förandliga oss själva, desto oemotståndligare pressar sig den frågan fram i förgrunden av vår tankevärld "Vad är verklighet?" Den lämnar icke vår uppmärksamhets blickfält, förrän vi funnit ett svar, som tillfredsställer både förnuft och hjärta. Vår barndoms gudsbegrepp med det innehåll, våra lärare och vår fantasi givit det, tillgodoser ej längre det skälvande behovet i djupet av vår varelse, och nödvändigheten av att företaga en omgestaltning av begreppet träder allt klarare i dagen. Det synes naturligt, att vårt sökande därvid leder oss fram till den uppfattningen, att definitionen av vår barndoms gudsbegrepp – Gud är en, allestädes närvarande, allsmäktig, allvetande, allvis – är fullt tillfredsställande som beskrivning på verklighetsunderlaget, men vi måste med mera genomträngande logik försöka pejla djupet av dessa absoluta kvalifikationer. Ur vår tankemöda och efterforskning föds efter hand den slutsatsen, att bakgrunden för all tillvaro måste vara ett Oändligt Väsen, ur vilket all skapelse framgått och i vilket allt utvecklas som delar i ett oändligt evolutionsförlopp. Allt avslöjar sig nämligen som medvetande, men medvetande är liv och liv är utveckling.

Vad är det då, som är verkligheten, oändlig liksom vårt ursprung, eller evighetskärnan i vårt väsen? Kring denna fråga koncentrerar sig nu vår längtan efter klarhet, men det förefaller till en början omöjligt att ur den förvirrande mångfalden av detaljer av livsyttringar hos oss, finna den fasta punkt, som framstår som nödvändig, för att vi skola nå ett orubbligt svar på vår fråga. Dock låter förståelsen av ofrånkomligheten av en fast punkt oss skymta den första segerstrimman i vår tankebrottning, och vi börja målmedvetet gruppera föränderliga och oföränderliga element i vår natur. Som faktum fastställa vi därvid, att kroppen, känslorna och tankarna äro i oavbruten rörelse, äro underkastade en oupphörlig förändring, medan däremot jaget står som den oföränderlige iakttagaren av rörelsen. Jaget, motsatsen till den tidsbundna och därmed förgängliga rörelsen, är således höjt över tiden och evigt.

Men detta är en intellektuell slutsats, med vilken vi rätt snart ej längre känna oss tillfreds, ty mellan densamma och vår tro smyger sig det gnagande tvivlet in. Jagets eviga natur måste på något sätt bli en, åtminstone för oss själva, handgriplig realitet, som icke lämnar rum för ens skuggan av tvivel. Logiken säger oss, att eftersom kroppen, känslorna och tankarna äro sekundärfenomen i vårt liv, de äro icke-jaget, varav sålunda följer, att man skall kunna abstrahera dem och likväl ha själva livsförnimmelsen kvar. Försöker man nu och lyckas mobilisera den erforderliga koncentrationsförmågan, vilket dock icke är så lätt, som det här säges, för att från jaget avskilja icke-jaget, når man slutligen fram till en punkt, då jaget blottar sitt majestät i, som det till en början vill synas, en isig rymd höljd i mörker. Efter ett ögonblick släpper emellertid kylan sitt grepp, mörkret lyfter och vårt medvetande tänjes ut över rummet, taget i filosofisk mening, på ett alldeles nytt sätt, samtidigt som en intensiv och jublande evighetsförvissning fyller oss.

Även om denna upplevelse varar blott bråkdelen av en sekund och inställer sig endast en gång under vårt jordeliv, ger den likväl en outplånlig prägel av evighetsmedvetande åt vårt sätt att vara, som får en fylligare ton av broderskapskänsla och i idévärlden förankrat tänkande. Detta innebär icke, att vi från att ha varit vanliga enkla vardagsmänniskor plötsligt bli ofelbara helgon, ty varken våra energier eller materia äro ännu i full harmoni med vårt medvetandes förändring, och missgrepp och svagheter beteckna sålunda alltjämt vår väg. Men vi ha skådat tillvaron i ett nytt ljus, som likt en vänligt blinkande stjärna lyser vår stig.

Vi släppa det förgångnas börda, överge drömmandet om framtiden och koncentrera oss i nuet – ett evigt nu. Vi känna med visshet, att vi äro ett med det Oändliga Livet, utan motsatsförhållande till någon, och att detta Oändliga Liv skall ge oss sin visdom, kraft och kärlek i samma grad, som vi förmå bära dem. Vi börja på vårt individuellt särpräglade sätt, dock vacklande på grund av våra många svagheter, att söka vår Evige Fader i allt och alla samt efter måttet av vår förmåga älska Honom i allt och alla. All jordisk ävlan sjunker ned i det overkligas ström, vilket likväl icke betyder, att vi försumma de plikter, orsakslagen satt oss att uppfylla, utan tvärtom lösa vi oss från dem med största allvar, ty vi förstå, att endast därigenom komma vi att nå framtida handlingsfrihet – frihet att söka vår Evige Fader och tjäna Honom utan jordiska plikter och omsorger i vanlig tolkning av dessa ord.