Kosmos 1934/4 side 64
Vår igen.
Än en gång är det vår, och med livsböljens svep
skal vi lyftas mot stegringens topp,
se en värld klädas grön och i färgernas prakt,
medan floderna bryta sitt hämmada lopp,
ty nu lyftes allt levande, gammalt och ungt
mot en flammande famn av ljus,
och den eviga sången om Kärlek och Liv
stiger högt över skogar och hus.
Ja allt varder nytt och det gamla förgår.
Vilken underbar skapelselag? –
att det multna och livlösa, stelnat och glömt
går hän mot föryngringens dag.
Att ur dälder där gråhetens färg låg stel
med tystnad kring stubbar och grus
ett oräkneligt liv med en sjungande håg
lockas upp av ett flammande ljus.
Når man ser att natten följes av dag
och vintern av soljlus och vår,
att växtvärdl och djurvärld ur dvalans ro
mot en högflodens timma går,
att kornet befriat från is skjuter skott
under vårsolens vänliga glans,
varför då ej tro på ett kommande liv
i en alltöverstrålande Glans.
Torsten Rosen.
Tilbage til artikelregister
Forrige