Ældre Kosmos og Kontaktbreve

 

Vår tids stora lösenord heter: UTVECKLING!

På alla livets områden märker vi den ständigt accelererande utvecklingen. Med vilken enorm hastighet har inte t.ex. tekniken gått framåt under vårt århundrade! En person som avled för hundra år sedan skulle tro sig förflyttad till sagans underbara värld, om han i dag kunde stiga upp ur sin grav och skåda alla vår tids märkliga tekniska fenomen: bilar, flygmaskiner, rymdraketer, radio, television, datamaskiner...

Och hur har inte vetenskapen - alla olika vetenskaper - det vetenskapliga tänkandet - utvecklats och fördjupats!

Det är inte alls egendomligt, om människan i en tid av så febrilt framåtskridande som vår börjar att på allvar tänka över själva begreppet utveckling och i samband därmed ställer sig frågor, som tidigare knappast kunnat vara aktuella, frågor rörande den utvecklingens lag, som synes genomdallra hela kosmos.

Visst har det i gamla tider funnits filosofer och invigda, som anat eller känt till denna lag och som förstått, att universum, vår jord, allt levande, befinner sig i en ständigt fortlöpande utveckling. Men den allmänna uppfattningen, sanktionerad av kyrka och vetenskap, har varit, att allt det "skapade", himmel och jord, växter, djur och människor, alltsedan "tidernas morgon" haft samma utseende, samma konstitution som i dag. Och det var knappast heller märkvärdigt, att någon utvecklingstanke i gamla tider inte var aktuell, eftersom människorna själva ju inte inom något område kunde överblicka någonting som liknade en utveckling. Livet på jorden tedde sig tämligen ensartat decennium efter decennium, ja sekel efter sekel. Livsmiljön var i stort sett densamma för Jakob som för Isak, densamma för Isak som för Abraham. Men hur olik är inte vår livsmiljö våra farföräldrars!

Enligt den fornnordiska gudaläran skapade asarna världen av urjätten Ymer: av hans hull gjorde de marken, av hans skalle himlavalvet, av hans blod vattnet, av hans hår skogen. Och av ett par träd danade de det första människoparet, Ask och Embla, fixa och färdiga på en gång.

I den grekiska mytologin läser man om hur jätten Prometevs en gång gjorde några människor av lera, men då dessa skapelser inte hade fått någon beståndsdel "från himlen", liknade de mera djur än människor. Prometevs stal då litet "himmelsk eld" från gudarna och gav av denna till sina människor. Detta förtröt guden Zevs till den grad att han lät dränka det prometevska människosläktet i en väldig flod, från vilken endast paret Deukalion och Pyrra räddade sig på ett skepp som de själva byggt (alltså en myt besläktad med den bibliska berättelsen om Noa och arken). Dessa blev sedan stamföräldrar till ett nytt släkte.

Om det gamla judafolkets skapelsetro har vi alla läst i Gamla testamentet, som talar om hur "Herren danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse". "Och Herren Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar... "

De gamla mytologiska skapelseberättelserna går ofta tillbaka på invigda personers andliga erfarenheter och har en inre, djupare innebörd, omöjlig att fatta för människor på ett outvecklat stadium. Den omstöpta, bildlika formen togs av folket för bokstavligt sann, och som sådan har även den bibliska skapelseberättelsen uppfattats ända in i våra dagar.

Den lysande franske naturforskaren Buffon trodde på en släktskap mellan människa och apa och framkastade en förmodan om att de utvecklats från ett gemensamt ursprung, och i England uttalade den litteräre landsortsdoktorn Erasmus Darwin på 1790-talet några djärva tankar om att alla levande varelser tillkommit genom utveckling från en enkel urorganism.

På 1800-talet börjar utvecklingstanken så småningom ta fastare form. Den geniale franske vetenskapsmannen Lamarck fastslog i sitt stora verk "Zoologisk filosofi", att en utveckling ägt rum inom djurvärlden, och han försökte t.o.m. förklara hur den skett. Simfåglarna hade t. ex. fått sin simhud på fötterna genom att vid simning ständigt spärra ut tårna, och girafferna hade fått sina långa halsar genom att sträcka sig upp mot trädens frukter.

Även tyska filosofer och romantiker i början av 1800-talet hade gjort intressanta spekulationer i utvecklingsfrågan. Goethe tänkte sig, att djuren utvecklats ur ett gemensamt "urdjur" och växterna ur en gemensam "urväxt". Biologen Lorenz Oken hade yttrat, att "inga större varelser har skapats, de har utvecklats" och "människan är inte skapad utan utvecklad".

Men det var Storbritannien, som skulle bli den moderna utvecklingstankens egentliga hemland. År 1844 utkom i Skottland en bok med titeln "Vestiges of Creation". ("Skapelsens spår"). Den var skriven av en populärvetenskapligt intresserad lekman, Robert Chambers, som där framlägger sin tes att det ursprungligen endast funnits encelliga varelser, ur vilka efter hand utvecklats maskar, kräftdjur, fiskar, kräldjur, fåglar, däggdjur och slutligen människor. Boken väckte ett oerhört uppseende och intresse hos den intellektuella allmänheten och blev livligt diskuterad. Dette var ju ett tecken på att tiden nu började mogna för utvecklingstanken. Och när den store forskaren Charles Darwin (som var sonson till den ovan omtalade Erasmus Darwin) publicerade sina revolutionerande rön och tankar, framför allt i boken "Om arternas uppkomst" (1859), kunde han glädja sig åt att vinna gehör och förståelse hos stora delar av den bildade befolkningen i västerlandet.

Darwins läror väckte alltså entusiasm men naturligtvis även opposition och livlig diskussion. Även om han på vissa punkter kan sägas ha blivit korrigerad, så har dock den utvecklingslära, som presenterades av honom och hans något yngre samtida Alfred Wallace, i stort sett visat sig riktig, d.v.s. den har bekräftats av senare forskare. Den har numera helt genomsyrat det vetenskapliga tänkandet och även satt djupa spår i den intelligente lekmannens tänkesätt. Det finns väl knappast längre en vetenskapsman eller överhuvud taget en logiskt tänkande människa inom västerlandets kulturområde, som inte i en eller annan form accepterar läran om de levande väsendenas utveckling.

Men har man en gång kommit till klarhet om detta, så har man sedan inte långt till slutsatsen, att denna utveckling är något som alltjämt pågår. Vi blir medvetna om att vi just nu befinner oss mitt uppe i "skapelseberättelsen". Gudomens skapelseakt har ingen begynnelse och ingen ände.

Vi upptäcker då också, att den darwinska utvecklingsläran endast omfattar ett tidsbegränsat avsnitt i denna utveckling utan början och slut. Man skulle kunna förenkla det hela och säga, att denna utvecklingslära behandlar livets utveckling på jorden från amöba till människa. Den sökande och spörjande människoanden fick här av den materiella vetenskapen svar på en stor och brännande aktuell fråga. De samvetsgrant och sanningskärt arbetande naturforskarna, sådana som Charles Darwin och Alfred Wallace, har utfört verkliga missionsverk. De var missionärer för nya stora tankar, eller - om man så vill - sändebud från högre världar. Som alla mänskliga varelser var de begränsade och ingalunda ofelbara, men de tänkte djupare och klarare än den stora massan. Därför blev de föregångsmän och ljusbärare.

Men de svar de givit var dock endast "ord på vägen". Och som många andra svar har de givit upphov till nya stora frågor:

Hur kom livet till amöban?

Vart går utvecklingen vidare ifrån människan?

Vilken mystisk kraft ligger bakom denna utveckling?

Vad är livet, och hur uppstår livet?

Eller har livet funnits till av evighet?

Alltså ständigt nya frågor, ständigt sökande efter klarhet!

Vårt framträdande som människor, vårt sätt att vara, tänka, handla, vårt "beteendemönster", är beroende av var vi utvecklingsmässigt befinner oss. Varför är - för att ta ett nära till hands liggande exempel - det vegetariska levnadssättet en alldeles självklar sak för somliga, medan det för andra är något helt otänkbart? Hur kommer det sig att en gammal vegetarian kan säga (och uppriktigt mena): "Jag skulle omöjligt kunna sätta mina tänder i ett stycke djurkött", under det att en inbiten köttätare på fullaste allvar kan yttra: "Jag vet inget härligare än en saftig biff"? Svaret ligger helt och hållet i begreppet utveckling.

Vi måste å ena sidan acceptera, att vi alla står på olika utvecklingssteg, och å andra sidan ständigt vara medvetna om att "den mer utvecklade individen" på intet sätt och under inga förhållanden är "mera värd" än "den mindre utvecklade". Vi är alla evighetsvarelser, och det är ju endast en fråga om tid, när våra olika utvecklingsskeden infaller på den oändliga utvecklingsskalan. Det är inte mer berömvärt att vara vegetarian (eller vad man eljest eventuellt yves över) i dag än om tusen år. Det är, utvecklingsmässigt sett, inte mer klandervärt att dräpa i dag än för tusen år sedan. (En annan sak är naturligtvis, att ett dråp i vår tid dömes hårdare från den mänskliga genomsnittsmoralens synpunkt än t. ex. på vikingatiden.)

När vi på detta sätt erkänt och förstått utvecklingens lag, då inser vi alltså, att det kosmiskt sett inte existerar några "bättre" eller "sämre" individer, några "mer värda" eller "mindre värda". Den mest intelligenta och moraliskt högtstående västerlänningen, som bekläder de högsta ämbeten eller är en lysande representant för vetenskap eller konst, har från kosmisk-gudomlig synpunkt ingalunda något "högre värde" än den lägst stående australnegern.
 

Genom utvecklingsläran (såväl den materialistiska vetenskapens som den andliga vetenskapens) vet vi vidare, att gränsen mellan "djur" och "människa" i utvecklingen är flytande eller med andra ord att utvecklingen alltid kan uppvisa en obruten serie utan några "hopp" (även om vi i vår tid inte alltid kan finna de "felande länkarna" i denna kedja). Från australnegern och bakåt i serien till "apmänniskan" ligger ett utvecklingsskede, som efter jordisk måttstock visserligen är mycket långt men som efter kosmisk måttstock är mycket kort. Och för den gudom, som älskar sitt skapelseverk, kan apan på intet sätt vara mindre värd än australnegern och alltså inte heller mindre värd än den högintellektuelle västerlänningen. Men analogt är apan i sin tur inte mera värd än tigern, tigern inte mera än hyenan, eller skallerormen, råttan, skorpionen, myggan... Den högtstående västerlänningen är från den gudomliga synpunkten alltså icke förmer än en mygga. Båda har samma evighetsvärde. Ett liv är ett liv, i vilken gestalt det än uppträder och på vilket steg i utvecklingstrappan det än står.

Min nästa, som jag inte skall döda men som jag ständigt skall älska, vem är det?

Det är naturligtvis varje människa jag möter på min väg. Men det är också hunden som står bunden vid kojan, kalven som slaktas i slakteriet, den lilla rhesusapan som sitter instängd i vivisektörens bur, daggmasken som vrider sig på metkroken och fisken som kort därefter sprattlar i samma krok. Ja, min nästa är den lilla blomman som jag obetänksamt bryter på ängen.

Så talar alltså en människa som i förhållande till genomsnittet kommit långt i utveckling.

Den vegetarian, som fanatiskt ville försöka utrota slakt, jakt, fiske och bryskt söka omvända sina medmänniskor från kött- till växtätare, han skulle endast visa prov på intolerans. Kanske hade han blivit vegetarian på grund av kärlek till djuren. Detta må ju tagas som tecken på högt utvecklad etik. Men vore det inte tecken på skrymteri och kärlekslöshet, alltså låg utveckling, om han predikade vegetarism bland folk som lever av jakt och fiske och knappast har något annat val? Vore han inte lik de fariséer, om vilka Jesus sade: "De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem"?
 

Man kan inte påskynda sina medvandrares utveckling genom att söka påtvinga dem tankar och idéer, som de inte är mogna att acceptera eller har möjligheter att följa. "Guds kvarnar mala långsamt". Först så småningom uppvaknar människan, "den blivande människan", till icke-dödandets etik, och i samma mån som detta sker framträder med gudomlig automatik de yttre möjligheterna för det nya levnadssättet.
 

I sinom tid skall människan bli färdigskapad - till Guds avbild. Ständigt, ständigt tickar det eviga kosmiska urverket. Sekund läggs till sekund, timma till timma, dag till dag, år till år, sekel till sekel, världsålder till världsålder. Och från evighet till evighet ljuder i rymden det gudomliga ordet: utveckling... utveckling...

Låt mig citera en dikt av Ragnar Jändel:

Evige Ande! I toner, i vindar, i strålar
stiger ditt heliga budskap beständigt omkring mig,
        tränger sig fram genom jorden,
        lyser ur himlens valv.

Ligger jag vaken i förvårens fuktiga nätter,
hör jag ditt skapande ord, hur det kämpar i mörkret,
        strömmar i vänliga regnet,
        stiger i stammar och frön.

Vandrar en majdag jag fram över grönskande stigar,
sväller mitt hjärta, förnimmande glatt, hur din kärlek
        ringer ur mild convallaria,
        doftar ur vajande hägg.

Går jag i flödande sol under högsommartiden,
bor du i säden och ler du ur frisk alchemilla.
        Dignande under din lycka
        ensamma pyrolan står.

Sitter jag tung och beklämd medan höstnatten skymmer,
ser jag dock månen gå upp över mörknande skogen.
        Ut ur de ödsliga bergen
        pressar du flammor av eld!

Skådar jag uppåt i bitande midvinternatten,
hör jag dock stjärnornas sång om det eviga livet.
        Mäktigt du talar: "Jag lever,
        skapande ännu i natt!"

Mörkret och döden dig lyda, o evige Ande!
Rör du vid klippan, den bliver till levande vatten,
        bliver till blommor och sånger,
        bliver till kärlek och ljus!