Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Föredrag av Martinus

Til svenska av fil. stud. J. Hedberg

Det är trappsteg över och trappsteg under det lysande fältet. Några äro starkt lysande, andra mindra starkt. Att det förhåller sig så, inses lätt genom det faktum, att vi icke alla få samvetskval af samma orsaker. Några människor kunna med gott samvete företaga sig saker, som andra äro ur stånd att göra. Vi äro alla olika. Huruvida en viss manifestation eller handling kommer att skapa glädja eller sorg i vårt sinne är avhängigt av, hur långt vi äro komna på vandringen mot det stora byggnadsverk, som kallas det riktiga människoriket. Ännu ha människorna inte hunnit längre på denna vandring, än att de ofta få samvetskval, d. v. s. ett mentalt obehag beroende på, att deras handlingar stå i skriande motsats till idealen från det riktiga människoriket. I detta tillstånd känna de sig icke lyckliga. Det är som om de råkat åstadkomma ett brott inne i sig själva. De känna det som om de gått ett stycke tillbaka i sin utveckling. Men denna tillbakagång är blott skenbar, ty den handling, som förorsakade deras samvetskval, kom att medföra obehagliga erfarenheter och upplevelser, vilka förmörkade deras mentala lysande fält. Detta obehag ger vid handen, att de ha försummat att se på planen för sitt liv. Det är något liknande som är fallet, då några hantverkare, som äro i färd med att bygga hus, glömma att se på arkitektens ritning och därvid göra fel, vilka ovillkorligen komma att hindra dem vid utförandet av det arbete, för vilket de ha ansvaret. På samma sätt är det varje gång vi ha samvetskval. Vi ha så utsatt oss för upplevelser, som avslöja, att vi icke ha varit i kontakt med målet för vår egen skapelse. Dessa upplevelser göra oss bedrövade, ty de visa oss, at vi ej äro så stora som vi trodde, och att det mål vi eftersträva ligger längre bort än vi hade räknat med.

Undersöka vi det förhållande, som råder mellan det levande väsendet och världsplanen, se vi, att denna hela tiden blir presenterad för oss på just det sätt, för vilkat vår uppfattningsförmåga är avpassad att kunna mottaga den. Naturmänniskorna få denna sin "ritning" manifesterad genom sina medicinmän, vilka påvisa för dem det levnadssätt, som de själva genom egna upplevelser ha erfarit som det mest fullkomliga, och som nöjaktigt passar in i nästa utvecklingsstadium. Då människorna så komma längre fram i sin utveckling, visar det sig, att uppgiften att leda väsendena framåt övertages av högre utvecklade väsen, för vilka Guds ritning av människans skapelse har blivit fullt medveten. Ett sådant högre väsen, som var helt medvetet i Guds plan med människornas skapelse, ha vi i Jesus, som så att säga gick framför mänskligheten och var dess "eldstod". På samma sätt går varje geni framför och utgör en "eldstod" for sina medväsen, en modell eller en ritning, som det är ifrågavarande väsens längtan och önskemål att kunna efterlikna. Genom ritningen få de förklaring på, hur de skola leva och tänka för att få sina önskningar uppfyllda.

När ni fått en viss insikt i denna ritning och sett vad som är plikt, vad som är ert rätta fält samt börjat vänja er att leva i enlighet därmed, och så på ett eller annat område råkar glömma målet, då kommer ni plötsligt att uppdaga, att ni icke i längden kan forsvara ett handlingssätt, som avviker från ritningen. Till följd av gudomliga lagar kommer ni, om ni blott avviker det minsta från vad teckningen visar, oundvikligen att få obehag. Då människan får ett olyckligt öde, betyder det djupast sett endast, att hon på ett eller flera områden icke har levat i kontakt med Guds plan eller ritning, att hon varit Gudomen till dålig hjälp vid skapandet av sin egen högre mentalitet.