Ældre Kosmos og Kontaktbreve

"Vi kyrkans män måste nog alla bekänna, att vi i hög grad misslyckats i vår kallelse att föra ut evangelium till de stora människoskarorna, icke minst under de senaste årtiondena."

Så skriver nyligen (marts 47) en känd svensk teolog, hemkommen från Kyrkornas världsråds konferens i Genève, där representanter för 15 nationer samlats för att diskutera kristendomens svåra ställning i världen. Han fortsätter: "Vår tid är inte bara en efterkrigsvärld, utan även en efterkristen värld. Kristendomen är inte längre den härskande andliga makten i Europa. Kristna principer accepteras inte längre av folk i allmänhet, vare sig på det politiska, ekonomiska eller moraliska området. – Medan tidigare människans förhållande till Gud var den allt avgörande frågan, är det nu människornas förhållande till varandra som är föremål för uppmärksamhet. Detta senare hör naturligtvis även till kristen livsåskådning, kärleksbudets andra del, och det ödesdigra är, att kyrkan inte i tid har uppmärksammat detta faktum."

Detta den västerländska kulturens vitalaste problem, var den allt överskuggande frågan under den stora konferensen. Något positivt resultat synes man inte ha kommit till, om man frånser beslutet att med ytterligare kraft gå till storms mot "den avkristnade världen". Kommer de nya krafttagen att medföra en radikal förvandling för kyrkans och kristendomens ställning? Man behöver nog inte vara allt för stor pessimist för att ställa sig tvekande. Ty man kan inte komma ifrån, att kristendomen så som den i dag predikas i våra kyrkor endast kommer att omfattas av en del människor. Kyrkan är väl medveten om att det alltid kommer att finnas ett antal människor med "stengrundshjärtan", som är oemottagliga för "Jesu sådd". Det har delvis blivit kyrkans försvar för misslyckandet att föra ut evangelium till de stora människoskarorna. Enligt kyrkans tro skulle alltså vissa människor vara predestinerade "till undergång". Hur går det samman med Jesu kärleksevangelium? Människan skulle enligt kyrkans lära bära ansvaret för sin ofullkomlighet. Martinus påvisade i jan. nr av Kosmos till vilka konsekvenser ett sådant tänkande för, särskilt då kyrkolärans syndateorier.

Hur oändligt mycket vackrare, närmare livets friska källsprång, är inte det personliga ansvarets lag: karmalagen, än detta "syndaevangelium"? Och låt mig i detta sammanhang säga: den mest logiska av alla metafysiska tankar, reinkarnationstanken, är vida mer andlig, och därmed nära Jesu budskap om seger över materien, än kyrkolagen om själen, vars öde i den "tidlösa existensen" avgöres under i bästa fall något halvsekel i materien. Kyrkans tro i detta fall är ett förringande av Guds stora plan med de odödliga själarna.

Det må inte vara en förringelse av de ursprungliga kristna värdena, om man efterlyser en reformation av kyrkokristendomen. Nathan Söderblom – Sveriges kyrkas stora namn – yttrade vid reformationsjubiléet i Uppsala domkyrka: "Avstanner inom kyrkan reformationens rörelse, då inträder osundhet och död. – Äro vi färdiga, då äro vi inte reformationens barn." Ärkebiskop Söderbloms dröm var en kyrkans reformation till huvud och lemmar, "en kyrka där det är högt till taket för tankens och andarnas flykt och vitt rum mellan väggarna för alla sinnen och lynnen och rörelser och behov, som där vilja tillbedja den Gud som inte bor i tempel gjorda av människohand". Han representerade med all kraft ända till sin död en liberal linje av kyrkokristendomen, och han var väl medveten om att den reformation som måste komma, inte berörde en eller annan detalj av den kyrkliga förkunnelsen, utan en i stora linjer radikalt förändrad religiös livssyn. Efter sin död har han allt intensivare bekämpats och i Sverige har vuxit fram ett fast läger av dogmatiska bibelteologer, som har starkt stöd i majoriteten teologer i andra länder.

För dessa bibelteologer hade Jesus bara en vilja med sin förkunnelse: "Han vill kyrkan." Så här skriver en känd bibelteolog: "Kyrkan är Jesu beslut och handlande med världen. Inte frälsta mänskliga individer, inte frälsta grupper eller ens folk, utan en helig allmännelig kyrka är syftet med den gudomliga uppenbarelsen." Gudsrikesförkunnelsen i Nya testamentet, det är kyrkan i vår tid, säger bibelteologerna. På samma sätt reduceras Bergspredikan till en lag för det kommande Gudsriket: "Att uttyda tankar ur Bergspredikan som uppställda för borgerlig moral är en kompromiss. Bergspredikans etik blir en orimlighet om vi tolkar den på samhällslivet."

Det skall – enligt dessa bibelteologer – vara kyrkan som står som den allena saliggörande länken mellan Gud och människorna. Härigenom har växt upp en dogmatisk tro på kyrkans sakrament, som enda möjligheten att "undfå frälsning". "Nåden" kan inte mottas på annat sätt än genom kyrkan ... Här är ett färskt exempel på detta, skrivet av en av Sveriges mest kända prästmän: "Varje dag, som barnet är odöpt är en domedag, en förlorad och förspilld dag; i synnerhet tarvas vaksamhet om barnet är klent och svagt och hotas av döden. Om barnet är odöpt inträder nämligen de skeenden vid vilka Gud bundit sig, men icke oss, och som vi icke på någon punkt känna, och som därför lämnar hjärtat i en pinanade förlamande ovisshet, som i och för sig kan verka som en Guds fördömelse." Detta är inte skrivet på 1600-talet! Enligt kyrkans tro i det 20:de århundradet riskerar alltså det barn som inte blir döpt evig fördömelse. Inte den som försummat döpa barnet, utan barnet självt, som inte har den minsta skuld, får straffet. Den moderna kyrkans tro urartar i värsta fall till en grym Molokskult. Hur litet har inte dessa dogmatiska förkunnare känt av fläkten från Mästarens ande: "de har inte sett liljorna på marken eller fåglarna under himlen eller känt något av ångesten i Getsemane", som någon sagt. Det torde inte vara någon tvekan om, att en mur av kyrka, sakrament och sakramentens förvaltare skymmer människornas blick för den väg Mästaren visade på. Budskapet till individen är inte för dessa dogmatiker det främsta, deras dogmatik har grumlat Mästarens sköna etik. Teologiserandet i religionen blir alltmera ett hinder, icke ett befordringsmedel för religiositeten.

Kyrkan blir ett självändamål, den vänder sig till de sina, som sammanhålles av en orubblig trosdogmatik. Följden blir nog så ödesdiger: kyrkan avsvärjer sig nästan varje möjlighet till expansion. De vanliga "profana" människorna kommer att stötas från denna kyrkokristendom. Utanför kretsen av de troende kommer denna förkunnelse att spela en negativ roll vid hävdandet av de religiösa livsvärdena.

Det är en stor sanning att människan är obotligt religiös. Men vi måste få en avdogmatiserad, avteologiserad förkunnelse. Religionen är inte en teologisk angelägenhet enbart: den är ett centralt mänskligt kulturspörsmål, som angår människans och kulturens framtid på det intimaste. Vi har bevittnat hur de sista åren en avkristnad mänsklighet raserat alla mänskliga och gudomliga värden, vilddjuret har rasat i sin barbariska vederstygglighet. Är faran överstånden? Låt oss inte profetera! Vi måste koncentrera oss på det genom seklerna fortskridande humaniseringsarbetet, vars främsta kraftkälla ar den religiösa komponenten. Det religiösa spörsmålet således är inte bara en kyrklig angelägenhet, utan en angelägenhet för alla människor med ansvar för människan och det mänskliga. Ty människan är, när hon är sig själv, ett religiöst väsen; genom religiositeten blir hennes liv meningsfullt. Men hon bär även djuriskheten i sig. Kulturkampen är inget annat än människodjurets självövervinnelse, och denna kamp är till sitt väsen religiös.

Och i samma mån som människan fortskrider i sin utveckling mot det mänskliga, kommer hon tvärsigenom alla kyrkoläror och fram till religionen.