Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Någon gång under en människas liv kan denna frågeställning bliva aktuell: "Om vi visste att livet fortsatte efter detta, skulle vi då inte avgörande ändra vår livsföring?" Frågan har ventilerats i veckopressen och följande tankar kunde kanske vara av något intresse.

Man hör allt för ofta det påståendet, att det finns ingenting annat än materia. Den som uttalar detta, visar en materialistisk inställning och resultat framsprungna av annat än mått och vikt bli för honom löjliga.

Ett logiskt resonerande som skulle leda till en kärnpunkt, till vilken alla mått och vikt resultat skulle bli pereferi kan inte vinna förståelse. Innan måste det materiella kulminera. Man kan ju se det som en negativ toppunkt. En materialistisk synpunkt kommer till den slutsatsen, att någonting har kommit av ingenting och att materia kan uppleva materia osv. Denna uppfattning kan materialisten till en tid känna tillfredställelse med, men förr eller senare blir tyngden av denna materiella livssyn besvärande och sökandet efter en hållbar lösning till livsmysteriet blir följden.

Man indelar tillvaron, såsom den kommer tillsynes, i mineral, växter, djur och människor och söker den förenande länken mellan de olika livsformerna. Av det förhållandet, att det existerar en bearbetning av materia, som vi dessutom graderat, kunna vi sluta oss till att det försiggår en utveckling. Vi kunna bevisa materians utveckling och bearbetning. Som en milstolpe lämnad i fjärran hava vi uppfattningen om Guds skapelseprogram på sju dagar, men se vi oss omkring, kunna vi iakttaga, hur skapelsen alltjämt fortgår. När en blomma slår ut ur det lilla fröet, när en kyckling kryper fram ur sitt ägg eller när en mor känner, hur hennes blivande avkomma växer för att slutligen födas som ett litet barn, då har det försiggått och försiggår ett skapande, en utveckling, en bearbetning av materia. En nära tillhans liggande fråga är: "Vem har användning för dessa verb?"

Vetenskapen talar om naturkrafter, och vi hava resultat i mått och vikt på allt vad som är utforskat. Ändå är människan inte nöjd. Något inom henne behöver och krävar visshet om en sak över alla andra; visshet om en kontinuerlig tillvaro utöver tid och rum!

Vi uppleva i detta livet att vi skapa de mest fullkomliga mekaniska vidunder. Från den obearbetade materien fram till en färdig detalj finna vi en procedur, som inte kan försiggå av sig själv. Ingen har väl någonsin sett eller trott, att en maskin, som både kan förflytta sig på land, i vattnet och i luften, skulle komma till av sig själv? Nej, vårt förstånd och vårt förnuft säger oss, att detta skapande måste planeras, ledas och behärskas. Det skapade måste ha haft en skapare med förmåga att skapa. Vi återfinna här de tre X-en (X 1, X 2, X 3. Se analyserna Livets Bog del I). Naturligtvis kan det frågas, om en av dessa principer kan existera utan de två andra, men aldrig så liten eftertanke måste resultera i slutsatsen, att ingen av dessa kan bestå utan de båda andra.

Till sin framställning av de olika aggregationstillstånden har vetenskapen fogat en beskrivning av den strålande energin och förklarat denna som våglängder. Våglängder är ju energi i rörelse och rörelse kan inte betecknas som något dött. Vi kunna lätt resonera oss till, att allt är liv, och man kan förutse, att den framtida vetenskapsmannen kommer att bli livsyttringsforskare. Med död förstå vi en materieforms övergång till en annan. Jämföra vi en död människokropp med en levande, vad skiljer då dessa åt? Vad har gått från den en gång levande kroppen? Har inte skaparen lämnat sitt instrument, det verktyg, som "jaget" en gång skapat? Något som samlat tillhopa en massa celliv och genom sin vilja sammanhållit dem för att därmed bygga upp sin individualitet, har lämnat den döda kroppen. Vi säga, att livet flytt, och våra ord uttrycka en realitet. Betänk då, att något kan inte vara lika med intet. Universum består av en viss mängd energi, som varken ökar eller minskar, endast ändrar tillstånd. Uttrycket känns säkert igen. Den ena molekylen drages till den andra eller repelleras av en tredje – en art av viljeledd skapelse. Detsamma gäller för de stora världar, vi se på himlavalvet. Om vår analys spaltad i nämnda tre X gäller för det lilla såväl som för det stora, så kunna vi tänka oss hela universum som en viljeledd skapelse. En viljeledd skapelse kunna vi inte föreställa oss utan på basis av tanke och logik. Tanke och logik tillerkänna vi endast levande väsenden.

Konsekvensen av vad som framförts måste bli, att endast "livet" existerar och att döden är en tänkt motsättning till livet. Utvecklingen kan systematiseras, energiformerna kunna spaltas upp, och bakom den materialiserade formen kan den eviga oföränderliga livsgnistan spåras. I den tidsålder, i vilken vi leva, har det levande väsendet nästan enbart tagit sikte på resultat baserade på mått och vikt. Dessa kunna ju endast svara till materien och icke till det liv, som ligger därbakom. Utredningen om dessa tre-i-en (treeniga) principen måste leda till erkännandet av ett "jag" i varje skapelse, och människan kan med sin tanke klarlägga förhållandet liv – materia. Vår eviga tillvaro såsom "egon" eller "jager" inom de olika kosmiska tillstånden existerar. Vi skola förstå och fatta, att en tillvaro i en form, som spelat ut sin roll, måste ersättas. Livet och endast livet skola vi söka bakom formen och upphöra med att betrakta döden som ett skrämmande faktum – den markerar blott övergången till en ny vår.

Det torde inte vara svårt att fatta, att vårt nuvarande liv är en fortsättning av ett föregående och ett förberedande till ett kommande. Vi fortsätta att äta av kunskapens träd och få nya perspektiv och därmed skapas möjlighet till den sinnesförändring, som möjliggör utveckling och avgörande inverkar på en ny livsföring. Så är människan med stora steg i färd med att beträda en lycklig väg, och hennes öde får en annan och mjukare struktur. Hon kommer att upptäcka, att hon icke i längden kan egocentriskt utforma sitt liv, och i vilken livsupplevelse hon än befinner sig, är och förblir hon ett redskap för en högre makt.