Ældre Kosmos og Kontaktbreve

varje väsen, som lever efter det förstnämnda begreppet, att förr eller senare kollidera med de lagar, vilka äro en betingelse för jordmänniskans framtida och fullkomliga lycka. Det anmäler sig sjukdomar, olycklig kärlek, söndring i familjelivet, ekonomiska stridigheter eller många fler av de i det dagliga livet förekommande besvärligheterna, och vilkas bekämpande långt överstiger vad vederbörande kan få bukt med med sin intelligens. Och resultatet härav är den situation, som vi känna från liknelsen om "den förlorade sonen", där denne "besinnar sig" och uppdagar sin egen andliga oförmåga, vilket i sin tur bringar till kapitulation allt det självgoda och högmodiga hos honom, som bragte honom bort från fädernehemmet. Han ser, att hans eget av honom själv lovprisade eller tillbedda vetande inte ens kunde ge honom en tillvaro så fullkomlig och åtråvärd som den hans faders legodrängar besitta. Och den ödmjukhet, som endast fordrar att bli en av dessa ringaste i fadershuset, fyller hela hans medvetande. Han står upp och går tillbaka till fadern. Och tack vare denna ödmjuka inställning, vilket vill säga sitt uppdagande av sin egen hjälplöshet, fann han lycka och glädje i sin faders armar vid återkomsten till sitt hem.

Vi ha således en lysande bild av materialistens situation. Så länge materialisten inte har prövat sin egen intelligensförmågas otillräcklighet i skapandet av den sanna lyckan, så länge är fädernehemmet, vilket vill säga allt det religiösa i tillvaron, allt tal om en Gudom, om ett liv efter döden o. s. v., inte något för honom. Han kommer att i de flesta fall känna sig mycket bortstött från dessa medvetenhetslivets högsta ämnen. Även om han nått så långt fram, att han verkligen har något intresse för dessa ämnen och i en rad fall med sin intelligens kan se, att de innehålla sanningen, så kommer hans materialistiska inställning likväl att dominera i sådanna fall, då han ännu inte uppdagat sin intelligensförmågas begränsning utan tror, att alla livets problem lösas uteslutande med denna förmåga. Här på dessa områden går han så genom sin överdrivna tillit till eller föreställning om sin intelligensförmågas kapacitet till rätta med vem han än möter på sin väg, även med absoluta auktoriteter på ifrågavarande områden, ja, inte ens världsåterlösaren skulle han göra något undantag för, om det föll i hans lott att möta denne sanningens verklige auktoritet. Han går således till rätta med "fadern" och måste därför ännu någon tid leva borta från "fädernehemmet", hvilket vill säga borta från den absoluta sanningen i sitt hjärta och därmed borta från den verkliga glädjen vid livet, även om han teoretiskt kan jonglera med några av dess analyser i sin hjärna.

Men att leva borta från den verkliga sanningen i sitt hjärta är detsamma som att i huvudsak vara utan förmåga att praktisera dess speciella väsen i det dagliga livet. Och då ett vilket som helst liv, som inte är ett praktiserande av den absoluta sanningen, endast kan existera som en kollision med livets lagar, och dessa kollisioner åter endast kunna resultera i eet så kallat "olyckligt öde", så kommer materialisten eller det gudlösa väsendet att oundgängligen möta eller redan vara inhöljd i detta öde. Och här är det som "den förlorade sonen" uppdagar sin egen maktlöshet och åter får bruk för den evige Fadern. Och på detta stadium av "den förlorade sonens" kretslopp återfinna vi i dag en stor del av de så kallade "moderna" människorna. Dessa äro således väsen, som för länge sedan lämnat "fädernehemmet", hvilket vill säga tron på det religiösa, och genomlevat en gudlös tillvaro och den härav följande smärtans och lidandets zon.

En tillvaro där intelligensförmågan inte kan garantera den sanna lyckan och där smärta och lidande florera kommer i sådan grad att avslöja själslig oförmåga, att människan intuitivt förnimmer en längtan efter Gudomen. Men denna längtan är inte ett starkt begär efter att spela en stor yttre glansroll i fadershuset, vara "son i huset" eller liknande. Begäret är totalt fritt från fåfänglighet. Nej, så högt hade den "förlorade sonen" i sin förnedring kommit att älska sin himmelske fader, att blott detta att vara denne faders ringaste tjänare eller legodräng var full livslycka eller högsta åtrå för sonen i fråga. Och här började bönens mysterium för första gången verkligen avslöja sig. Medan starkt religiöst troende uppsända sina brinnande böner hinsides himlen till ett tänkt strålande väsen och väntar sig detta väsens mirakulösa ingripande på det ena eller andra området till förmån för bönens uppfyllelse, så är den återvände "förlorade sonen" endast och allenast inställd på att bringa - inte sin egen önskan - utan faderns önskan till uppfyllelse. Att han önskar vara "legodräng" och inte "son i huset" visar ju, att han kom tillbaka för att "låta sig tjänas" utan för att "tjäna".

Det var inte så märkvärdigt, att fadern blev glad och gjorde gästabud för denne son, liksom det heller inte var så märkvärdigt, att den andre sonen blev förnärmad över faderns glädje och gästabud för den hemvände. Det är ju ingenting mindre än själva livets två stora kontraster, som kollidera i de två brödernas mentalitet. Detta åter är livets egen demonstration av analysen av det levande väsendets förhållande till Gudomen. Detta förhållande är naturligtvis först och främst den bärande grundvalen för väsendets inställning vad beträffar att bedja. Den första av de två bröderna, han som hade levat hemma hos fadern hela tiden och således ännu inte prövat att vara borta från fädernehemmet och inte genomlevat förnedringen, han hade inte ödmjukhetens förmåga. Han var endast inställd på att tjäna sig själv. Med denna sin inställning blev han vred, då han såg, att den fattige och ynklige broderns hemkomst skulle firas med gästabud och att alltså denna trashank till person faktiskt skulle hedras. Han tyckte, att det liksom var något som gick ifrån honom, ja, att all denna heder egentligen tillkom honom själv, därför att han trofast hade stannat hemma hos fadern. Vi se här således tydligt, att så länge det inte gick honom något emot hemma hos fadern, vilket vill säga så länge han inte hade upptäckt att denne kunde utdela lika mycket sympati och kärlek till den "ovärdige" brodern som till honom själv, den "värdige", så länge hade han känt sig lycklig nog i sitt förhållande till fadern. Men nu kom kollisionen. Och råder det något tvivel om att detta var början till den brytning med fadern, sam skulle komma att betinga, att det nu blev denne sons tur att lämna fädernehemmet? - Han hade alltså varken förstått eller lärt, att kärleken, som ju är detsamma som den absoluta rättfärdigheten, inte är något som bare delas ut som ynnestbevis för ett eller annat. Liksom solens ljus skiner såväl på den orättfärdige som på den rättfärdige, så är kärleken något som från oss skall utstråla såväl till förbrytaren, fattiglappen och trashanken som till Gudomen, världsåterlösaren eller alla dem som eljest äro i vår ynnest eller gunst. Så länge vi önska att bli speciellt gynnade med Gudomens kärlek för en eller annan handling, och vi ännu inte upptäckt, att vi inte få denna önskan uppfylld, så länge kunna vi nog vara tillfredsställda i vårt förhåll anda till denna Gudom. Då tycka vi oss inte