Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Föredrag hållet av Martinus i Kosmos Ferieby juli 1946

Till svenska av fil. stud. I. Hedberg

Hon får därvid inte blott de rent fysiska obehag, som användandet av den primitiva livsformen har medført, utan hon upplever således även det mentala obehag det är att uppdaga, att man helt hade kunnat undgå obehagligheterna eller det härav följande olyckliga ödet, om man blott hade handlat annorlunda, hade handlat mera i nästa-kärlekens och mindre i själviskhetens favör. Då »djuret« blott har tillgång till den djuriska livsformen, är denna livsform som tidigare nämnts normal för samma väsen. Det kan därför alls inte få någon som helst form av verkligt samvetskval. Det lever i kontakt med sin tillvaro, med sin livsbestämmelse och är lyckligt. Det är ännu i stor utsträckning i »paradiset«. Den framskridna, verkliga kulturmänniskan på jorden har däremot börjat få medveten självbestämmanderätt med hänsyn till, om hennes livsupplevelse skall vara lycklig eller olycklig. Hon har möjlighet att betjäna sig av två livsformer, av vilka den ena ger henne en lycklig och den andra en olycklig livsupplevelse.

Men varför leva de jordiska människorna då i så stora olyckor, krig och lidanden som fallet är? – Varför välja de inte till hundra procent den livsform, som omelbart ger en lycklig livsupplevelse? – Då detta val uteslutande är en fråga om vetande, kan individen ju inte välja riktig livsform, så länge han inte vet vilken av de två livsformerna, som är den riktiga och leder till lyckan. Då den »djuriska« livsformen är den äldsta och bor i väsendet som vanemedvetande, medan den verkligt »mänskliga« livsformen är något förhållandevis nytt, något som ännu blott i ringa utsträckning är ingrott i väsendet som vanemedvetande, så är det rimligt, att denna nya livsform i verkligheten ännu endast försöksvis blir använd, stimulerad av de humana världsde. Jordmänniskan är elev i denna nya livsform, medan hon däremot är en rutinerad mästare i användandet av den »djuriska« livsformen.

Att det under dessa omständigheter inte kan vara fred i världen är en självklar sak. Den verkliga, »varaktiga fred«, som jordmänniskan hungrar efter, kan naturligtvis inte vara en fullkomlig realitet, så länge de väsen, som skola skapa den, ännu blott äro begynnande lärlingar i utvecklingen av den livsform, på vilken den uteslutande är baserad. Att jordmänniskorna därför i en motsvarande grad ännu regeras av fördomar, baserade på »djurisk« mentalitet, såsom krigsförhärligande ideal, själviska vikinga- och affärsideal inhöljda i etiketten »kristendom« eller i någon annan av de stora världsreligionernas beteckningar, det är tillsvidare helt naturligt. Den moderna civilisationen eller världskulturen är således i dag blott en på teknik och vetenskap raffinerad manifestation av denna blandningsmoral, autoriserad genom juridiska lagar från samma mentala nivå.

Mitt i detta kaos har det nu i århundraden ljudit från tusenden av predikstolar: »Du skall älska din nästa som dig själv«, »vänd den högra kinden till, när du blir slagen på den vänstra«, »Hamnens icke eder själva, mina älskade, jag skall vedergälla det, säger Herren«, »Det en människa sår skall hon skörda« liksom »Den som tager till svärd skall själv förgöras med svärd«. Som man ser äro alla dessa uttryck lärosatser för utveckling av den rent »mänskliga« livsformen. De kunna inte i något som helst hänseende tagas till intäkt för den »djuriska« livsformen, ja, inte en gång varken för »helig vrede« eller »rätfärdig harm«. Och då utövandet av den »djuriska« livsformen eller den livsform, som icke respekterar ovannämnda påbud, åter och åter just har fört endast till krig, lemlästning, tortyr, ruin, förnedring, förtryck, gudlöshet och livsleda, så blir det mer och mer till ett uppenbart faktum, att lyckan för jordmänniskan inte längra finns i den djuriska livsformen. Men när den icke finns i den »djuriska« livsformen, kan den endast finnas i dess motsats, den »mänskliga« livsformen. Och vad är då mera naturligt ån detta, att jordmänniskan, vilken är ett väsen, som har fått »mänsklig« kropp eller organism, också skall ha »mänsklig« mentalitet? – Detta är alltså naturens mening och därmed Guds vilja med den jordiska människan. Att den framskridet utvecklade jordiska människan i sitt inre börjar att förstå detta, blir alltså till ett faktum genom just den omständigheten, att hon får samvetskval var gång hon handlar i kontakt med djurrikets traditioner och överträder nästa-kärlekens lagar. »Det goda hon vill, gör hon inte, det onda hon inte vill, det gör hon«. Är det inte just denna omständighet, som ligger till grund för all jordmänniskans olycka? – Och äro dessa ord inte det sanna uttrycket för varje samvetsförebråelse hos den intellektuella eller framskridet utvecklade jordmänniskan? –

Men när jordmänniskan inte gör det goda hon vill, utan däremot det onda hon inte vill, blir det till ett faktum, att hon inte är ett fritt väsen, som kan göra det hon vill. Men när hon inte är ett fritt väsen, kan hon endast vara ett »fängslat« väsen. Hon är »fängslad« idet, som förhindrar henne i att göra det goda, som hon så gärna vill. Och detta »fängsel« kommer således alltid utan undantag att bestå i en eller annan »djurisk« tradition, som hon ännu inte har övervunnit, och som hon därför behärskas av. De »djuriska« traditionerna, vanorna eller böjelserna äro således mentala fængelsen, inom vilka individen påför sig själv en större eller mindre fysisk tortyr eller lemlästning allt eftersom han i större eller mindre grad behärskas av dessa »djuriska« vanor eller böjelser. Att det här inte rör sig blott om några enstaka individer, utan att det däremot är hela jordmänskligheten, som inom ett stort område ännu är fängslad i den »djuriska« livsformen, blir ju till ett faktum genom de stora världskrig, de politiska och religiösa strider och den stora profitjakt under begreppet »handel«, som nu i en längra period har marterat hela jordmänskligheten. Det är inte så märkligt, att fler och fler jordmänniskor komma till att se och förstå, att den kristna barnaläran eller de bibliska kärnpunkterna angående kärleken till nästan inte blott är för de enfaldiga eller naiva utan också i allra högsta grad har bud till alle jordens människor, ja, är det så att säga absolut »allena nödvändiga«, om jordmänsklighetens såväl som den enskilda individens öde verkligen skall svängas in mot möjligheten till skapandet av en verkligt »mänsklig« mentalitet i den fysiska »mänskliga« organism, som jordmänniskan allaredan är i besittning av. I sanning, tror man inte tillägnandet av nästa-kärlekens vetenskap är väl så nödvänndig och verkningsfull i världsfredens skapelse som – »atombomben«? – Tror någon, att denna bomb eller andra så kallade »hemliga vapen« eller döds- och ödeläggelsesmaskiner kunna avlägsna den »djuriska« mentaliteten från jordmänniskans »mänskliga« fysiska kropp eller organism? Skulle man inte tro, att den »seger«, som vinnes med »atombomben« eller andra mord- och lemlästningsmaskiner, i en ännu högra grad bringar sitt upphov till att i kvalfull samvetsnöd skrika ut eller ropa mot himlen: »Det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag«? – Men kan det gagna dem man har lemlästat och dödat? – Kan man därmed giva de föräldralösa barnen de föräldrar och föräldrarna de barn tillbaka, som man eventuellt med sin högre dödsteknik har mördat? – Och kan man få fred i sitt sinne, bli fri från samvetskvalen med hjälp av ännu mera dödsteknik? – Tror man, att självmord är livets mening eller vägen till lyckan? – Är inte en självmördare det ynkligaste och mest kapitulerande väsen i världen? Kan ett väsen i högre grad göra försök på att udandraga sig sitt ansvar och lasta det över på andra? Inte en gång djuren använda sig av en sådan mental flykt från sitt ansvar och öde. Tror man det är denna form av mentalitet, som är bestämd till den vackra, uppresta »mänskliga« fysiska organism, som jordmänniskan har fått och genom vilken hennes öga permanent kan vara vänt uppåt mot stjärnorna, solarna och Gudomen? – Nej, jordmänniskan är till händer och fötter bunden i sina egna »djuriska« föreställningar, baserade på hennes själviska eller egoistiska begär. Dessa begär och föreställningar skapa hennes sanna livsbild eller världsuppfattning. I denna livs- eller världsbild utgör hon själv i verkligheten huvudpersonen. Och som sådan ställer hon tämligen omfattande fordringar på omgivningen, fordringar, vilka som regel inte stå i något rimligt förhållande till vad hon själv anser sig kunna göra för omgivningen. Hon fordrar således mera av omgivningen än vad hon själv vill undvara i gengäld gentemot samma omgivning. Hon vill alltså »hellre taga än giva«. Och där detta begär eller denna önskan inte blir uppfylld, känner hon sig föroättad av livet eller omgivningen.

Då lagen för livet eller betingelserna för upplevelsen av det fullkomliga livet eller den sanna och verkliga lyckan uteslutande kan manifesteras eller befordras endast genom praktiserandet av detta, »att hellre giva än taga«, är det på förhand givet, att ett väsen, som »hellre vill taga än giva«, och som praktiserar detta levnadssätt, inte kan uppnå den sanna lyckan eller absolut fullkomliga formen för upplevelsen av livet. Hon kommer överallt att möta hinder för tillfredsställandet av detta sitt begär och att i dem se en »orättfärdighet«. Hon blir således i många situationer tvungen till »att giva i stället för att taga«. »Kejsaren skall nämligen ha vad kejsaren tillhörer, och Gud skall ha vad Gud tillhörer«, vilket åter vill säga, att den eviga livsprincipen eller lagen för livet, detta »att hellre giva än taga« förr eller senare skall bringas till att efterlevas. Ingen kan därför slippa förbi. Allt vad som på själviskt sätt har tagits från nästan skall förr eller senare betalas tillbaka. Sker det inte frivilligt, kommer livet självt att åvägabringa det med maktmedel. Och det är denna manifestation från livets sida mot den okunnige egoisten, som blir uppfattad som »orättfärdighet«. Detta livets eget tillbakakrävande av de av individen på egoistiskt is förvärvade, alltför många ägodelarna, själsliga såväl som fysiska, sker i motsvarande grad som en själslig och fysisk bankrutt eller själsligt och fysiskt sammanbrott. Det börjar vara otursamt här och där. Intet är det till synes någon välsignelse med. Och i en mängd förhållanden synas de uppnådda resultaten alls inte stå i proportion till de strider och besvärligheter de ha kostat. Att en sådan människa befinner sig i ett kosmiskt fängelse och inte i kosmisk frihet är här självförståeligt. Att detta fängelse kan vara av en tämligen ohygglig karaktär, kan synas oövervinneligt blir till ett faktum genom den omständigheten, att många sådana olyckliga tillgripa självmord och därmed tro sig slippa ut ur fängelset. De tro, att de därmed ha hjälpt sig själva in till ett totalt utplånande av livet, vilket utplånande de mena vara långt att föredraga framför denna till synes hopplösa tillvaro. Och längre nere i mörkret, mera till händer och fötter bundet och därmed avlägsnat från sitt ursprungliga, gudomliga, suveräna tillstånd kan väl ett levande väsen inte vara? – Och är det inte här uppenbart för den tänkande männskan, att det inte kan vara ett sådant öde, som är livets sanna mening. Är det inte tydligt, att vi här stå inför misslyckat öde? – Och det är ju heller inte dessa öden, som äro allmängiltiga. Det allmängiltiga är dock detta, att även om ödena inte äro fullkomliga eller helt lyckliga, så äro de dock på ett högre plan än de här nämnda, liksom det ju också är öden, som närma sig det helt fullkomliga, och vilkas upphov redan framträda som helt fria eller kosmiskt suveräna. Att det måste vara denna sista form av öde eller upplevelse av livet, som är livets mening, och inte den, som gör individen kosmiskt slavlänkad eller trälbunden, det är självklart.

Vilken skillnad är det då mellan det kosmiskt fängslade och det kosmiskt fria väsendets inställning till livet? – Det kosmiskt fängslade väsendet önskar, att livet skall vara i kontakt med dess begär och blir därför besviket. Livet rättar sig inte efter individen. Det är individen, som måste inrätta sig efter livet. Det kosmiskt fria väsendet begär eller önskar att vara i kontakt med livet och baserar sitt eget liv på denna sin önskan och uppnår därmed den allra högsta glädje, lycka eller salighet i sin daglige tillvaro. Det känner sig fritt från alla hämmande och snärjande band. Hela dess organiska och själsliga struktur är inställd blott på att befordra manifestationen av principen »att hellre giva än taga«. Och här blir det inte besviket. Denna manifestationsutveckling är det alltid bruk för, liksom det är oändligt många, som äro i behov av sympati eller kärlek. Den kosmiskt fria människan har nått så långt fram i utveckling, att hon äger den gudomliga egenskapen, att inte vänta sig världen eller väsendena annorlunda än den och de just är. Det är denna förnämliga kosmiska egenskap, som totalt fritar det invigda väsendet från besvikelser. Möter han ett väsen som är sympatiskt, så gläder han sig över det. Och om han möter ett väsen som är osympatiskt, ja, kanske till och med generande, så förstår han ett sådant väsen. Han vet, att det är dess natur, dess utvecklingsstadiums särskilda manifestationsform. Att denna här är primitiv, kan ju inte läggas väsendet till last. Det kan ju omöjligen manifestera ett tillstånd eller sätt att vara, som tillhör ett utvecklingsstadium, vilket det ännu inte har nått. Det invigda eller andligt fria väsendet är fullständigt införstått med detta och väntar sig därför alls inte någon annan manifestationsform än just den, som tillhör nämnda väsens utvecklingsstadium. Och det är ju utifrån just precis samma förståelse eller vetande som Kristus på korset uttrycker sig: »Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra«. Han såg, att hans bödlars handlingssätt hörde med till deras utvecklingsstadiums natur på samma sätt som tigerns handlingssätt är dess natur. Han visste, att det var lika dåraktigt att bli vred på dem, därför att de följde sitt stadiums natur, som det skulle vara att bli vred på tigern, därför att den följer sin natur. Det invigda väsendet vet, att man inte med vrede, våld och makt kan göra om andra väsens natur, flytta dem från ett utvecklingsstadium till ett annat, men att denna omplantering av väsendet från ett stadium till ett annat uteslutande blott kan ombesörjas av livet självt genom en större eller mindre utvecklingsepok. Att man med makt kan tvinga väsendet att en liten tid på ett eller annat fält följa ens vilja är inte detsamma som, att man har höjt ifrågavarande väsen upp till ett högre stadium. Ty detta djurets efterkommande av tvång är ju blott »dressyr«. Det är en manöver, som det måste utföra för att bli fri från dressörens piska. Men varför manövern just skall vara så eller så har det dresserade djuret absolut ingen som helst mening eller idé om och kan därför inte ha blivit högre utvecklat. Om en människa blir överfallen av en tiger, så är det inte ett fel hos tigern, ty detta överfall är ju blott tigerns livsbetingande natur, utan däremot ett fel hos människan. Hon vet i förväg vilken risk som är förbunden med att färdas i ett område, som är tigerns domän.