Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Kosmos 1949/6 side 119
<<  2:5  >>
Mentala fängsel
Föredrag hållet av Martinus i Kosmos Ferieby juli 1946
Till svenska av fil. stud. I. Hedberg
(Fortsat)
 
Men när detta är meningen, varför sker det så inte? – Är det sommaren det är något på tok med, eller är det individen? – Med hänsyn til sommaren och den härigenom representerade gudomliga naturen kan det inte vara något på tok. Den är själva den allra högsta uppenbarelsen på jorden av Guds skaparkraft. Och när de levande väsendena och i synnerhet jordmänniskan leva mitt i denna gudomliga uppenbarelse, skulle man ju tro, att de levde i en motsvarande form av lycka. Men detta är ju alls inte fallet. Ehuru människan har en utvecklad intelligens, har förmåga till att tänka och forska, lever hon i en mycket stor utsträckning i olycka och lidande, sorger och bekymmer. Det dagliva livet blir således i samma utsträckning allt annat än en »paradisets lustgård«. Guds manifestation eller livets mening och jordmänniskans medvetande eller uppfattningsförmåga äro således inte i kontakt. »Paradiset» eller det högsta mentala ljus skiner i världen, men jordmänniskan ser det inte och lever därför i motsvarande grad i mörker. Men att leva i mörker är ju detsamma som att vara utestängd från ljuset. Det är att leva i ett slags fängelse. Nu menar man kanske, att orsaken till att jordmänniskan således lever i ett slags fängelse uteslutande beror på bristande utveckling. Och det är naturligtvis också i det stora hela riktigt. Men det må dock här tillfogas, att varje utvecklingsstadium har sin ljus- och skuggsida. Denna ljus- och skuggsida vid utvecklingsstadiet uppstår på grundval av särskilda lagar, på vilka ifrågavarande utvecklingsstadium är baserat. Varje utvecklingsstadium har nämligen sina speciella lagar, som i någon grad avvika från andra utvecklingsstadiers lagar. Om dessa lagar bli iakttagna, uppstår det endast mentalt ljus, vilket vill säga lycka, i väsendenas mentalitet på det ifrågavarande utvecklingsstadiet. Om de däremot inte iakttagas, blir det mörker i samma väsens mentalitet eller själsliv. Detta ljus och mörker är högst olikartat på olika utvecklingsstadier. På tigerns utvecklingsstadium betyder det lycka och välbefinnande för var gång den har dräpt och förtärt ett annat levande väsen. Om den däremot blir förhindrad i att dräpa, blir den tämligen medtagen, mörk och trist i sitt humör och väsen. Om vi däremot komma fram till den högt utvecklade intellektuelle humanisten, se vi, att detta väsen skulle bli högst olyckligt, om det komme till att påföra ett annat väsen även den allra minsta grad av skadegörelse eller obehag, medan det skulle bli hänryckt av glädje var gång det kom till att göra ett medväsen en eller annan stor eller verkligt effektiv tjänst. Det ena utvecklingsstadiets ljussida är således detta att dräpa, medan samma princip utgör mörker eller skuggsidan vid det andra utvecklingsstadiet. Mellan dessa två former av utvecklingsstadier befinner sig den vanliga jordiska människan. I vikingamänniskans utvecklingsstadium se vi stor släktskap med tigerns stadium, medan vi i den framskridna »kristna« människans stadium se släktskap med det högintellektuella eller invigda väsendets mentala stadium. Vikingamänniskans mentala ljus- och skuggsida är således en fullständig motsats till den moderna, humanistiska kulturmänniskans stadium. Vikingamänniskan är glad vid att kunna erövra och undertrycka andra väsen och röva deras ägodelar. Den humanistiska kulturmänniskan är däremot glad vid att hjälpa andra till deras ägodelar, liksom hon i stor utsträckning får samvetsförebråelser, om hon inte offrar sig nog för sina medmänniskor. Det är inte så märkligt, att vikingen och den senare kulturmänniskan ej kunde leva på samma moral, och att man således efterhand skilde mellan »hedningar« och »kristna«.
(Fortsættes).
  >>