Ældre Kosmos og Kontaktbreve

 

 

Mitt första läger blev i Österrike i provinsen Voralberg i en underbart vacker trakt, där berg och alper och undersköna dalar dominerer landskapet. Byn Bartholomäberg ligger 1000 meter ö.h. och har 1400 invånare, som huvudsakligen lever av jordbruk.

Vägen upp till lägret ledde från den lilla idylliska staden Schrüns, som ligger i en dalsänka i Montafonerdalen. Första delen av vägen var bred och bra ett litet stycke, men man hade inte gått så långt, förrän stigningen började med slingrande stigar mot höjderna, och bebyggelsen med de typiska österrikiska husen med utskjutande tak och träpersienner för fönstren, som så fint smälter in i landskapsbilden. Ofta med en bergsrygg som stöd klättrade husen upp för branterna mot höjderna. Det tog en timma att nå lägret, som låg på en höjd med en hänförande utsikt ner mot dalen och med de majestätiska alptopparna i förgrunden. Och med en hög och ren luft, som det tog mig några dagar att vänja mig vid, då jag kommit från en storstad med lungor, inpyrda med bensinångors och industriskorstenars skämda luft.

Som jag förut nämnt, lever bergsbyborna i Bartholomäberg huvudsakligen av jordbruk. På somrarna föres korna till Alp Hutte, en motsvarighet till våra fäbodar. Där äter korna på alp sluttningarna av det saftiga och närings rika gräset, som de sedan med sin sinnrika matsmältningsapparat omvandlar till fin och hälsosam mjölk. Byborna har djuren tillsammans i ett slags bykollektiv, baserad på naturahushållning. I fäbodarna beredes av mjölken smör och ost, som hämtas efter behov av byborna. Jag blev i tillfälle, att få besöka en sådan fäbod "Lindauer Hütte", som låg 1800 meter ö.h. Det tog 8-9 timmar att tillryggalägga den långa vägen till och från Lindauer-Hütte. Men det gav lön för mödan att få se hur allt var organiserat, och få smaka av den goda mjölken och de fina ostarna. Och även få se sig omkring i det välförsedda skafferiet med bl. a. en liten nätt smörklump på 300 kg och ostar av olika storlekar och format. Av förmannen på fäboden fick jag 3 st. äkta Edelweiss, alpernas mångbesjungna och svåråtkomliga blomma, som han själv plockat på en alptopp intill Schweiziska gränsen.
 

Skogen är också gemensam och brukas endast för vedbrand till hushållen och för reparationer och underhåll av bybornas hus och ladugårdar. På vintern arbetar många av männen i skogarna och reser eller vandrar då långa vägar till andra delar av alptrakterna, där det finns gott om skog för avverkning för allmänna ändamål. Männen arbetar då med timmerhuggning och skogsavverkning för att få ihop kontanter till sådana förnödenheter, som inte längre tillverkas eller beredes på gårdarna.

Ännu får befolkningen kämpa en hård och ojämn kamp för tillvaron med primitiva redskap och primitivt inredda hus samt ett skiftande klimat som alltid i alptrakter, där det regnar ofta och dis och dimma försvårar arbetet på gräsvallarna med höbärgning och skörd.

Kriget hade också satt sina spår i byn Bartholomäberg. Det fanns knappast någon familj, som inte förlorat en kär anhörig i kriget, eller fångenskap och koncentrationsläger.

Lavinerna hade också skördat människoliv. Förra året hade 18 personer omkommit och en lavin (ej långt från den väg, som vi skulle bygga) hade även dragit hus och hem med sig på sin störtloppsfärd ned mot dalen.
 

Organisationen Zivildienst arbetade med ett vägbygge, som påbörjades förra året och fortsatte i år. Det var 12 länders ungdomar på lägret, så det var i verklig bemärkelse ett internationellt läger. Samtalsspråken var tyska och engelska och anden och samarbetetsviljan var god och hjärtlig. Var och en arbetade efter bästa förmåga, följande riktlinjerna av den österrikiska vägförmannens planläggning och utformning av arbetet med vägen.

Och meter efter meter lades sten vid sten! Arbetet fortskred sida vid sida med kamrater från Holland, Danmark, U.S.A., Frankrike, Italien, England och Israel m.fl. länder. Med glada tillrop såsom "guten Arbeit","good work" arbetade alla med friska och unga krafter och med stort intresse och god vilja. Själva vägarbetet bestod av uppstyckning av jord för vallar till stöd av vägen. Detta gjorde de kvinnliga lägerdeltagarna. De manliga hade hand om själva stenläggningen, krossandet av stora stenar i lämpliga storlekar för grundläggning av vägen. Med de mindre stenarna hjälpte även flickorna till, vilket många gångar blev rena pusselarbetet med infogande av de små stenarna mellan de stora. Sedan täcktes stenlagret av jord och vägvallen av de uppstyckade jordbitärna, som också skulle fogas i varandra och packas hårt.

Arbetet var många gånger tungt för de kvinnliga lägerdeltagarna, om man beaktar, att de flesta av flickorna var lärarinnor av något slag och inte vana vid sådant arbete. Men viljan och arbetsglädjen var mycket god och prima.

Flickorna fick även turvis sköta köksarbetet, städning och tvätt. Pojkarna hjälpte även till med disken.
 

Det var 20 matfriska ungdomar på lägret, så det var inte det lättaste att stå i köket och komponera en matsedel för dagen, som något så när kunde tillfredsställa 12 nationaliteters olika smakriktningar med de begränsade råvaror, som ställdes till förfogande för oss.

Men allt gick väl i lås för det mesta, trots vidbränd gröt och dito cacao någon gång. För aptiten var strålande och god, som den alltid blir av ärligt och sunt arbete och hög och ren luft.

Första veckan på lägret hade jag litet svårt att finna mig till rätta och få kontakter. Allt var så nytt för mig. Det var ju mitt första läger. Jag talade endast litet tyska under lägervistelsen och även en del engelska, men lärde mig en hel del tyska undertiden genom samtal med ortsbefolkningen, som var mycket snälla och vänliga.

Tänk om alla människor kunde det internationella hjälpspråket Esperanto - så mycket enklare och lättare allt skulle vara! Jag stärktes mer och mer i min övertygelse om att Esperanto har en stor uppgift att fylla för förståelse och samförstånd mellan folken!

Nationerna och de enskilda människorna skulle få kontakter mycket lättare, och många missförstånd och irritationsmoment skulle kunna undvikas. Barnen i alla skolor i världen skulle få lära sig sitt eget modersmål och Esperanto. En brygga mellan alla folk skulle så småningom byggas på en fast grund av vänskap och bestående fred mellan folken!

Förstår människorna varandra och alla rasfördomar blivit raserade, måste så småningom humanism och tolerans bli mänsklighetens adelsmärke.
 

På ett läger strålar många nationaliteter samman. Människor av olika raser och med skilda temperament, uppfostran och traditioner samt kulturella intressen.

Man får lära sig anpassningens och hänsynens svåra konst. Man får lära sig arbeta gemensamt, leva i gemenskap på fritiden, på vandringar i omgivningarna, i diskussionerna, vid sång- och musikstunderna och vid måltiderna. Och att alltid komma ihåg att vara en god och förstående kamrat och visa vänlighet och hjälpsamhet mot sina kamrater och mot ortsbefolkningen.

Och man får även lära sig, om man inte tidigare förstått, Internationalismens stora, frigörance idé, som en av de bästa och starkaste krafterna för freden.

Kan människorna lära sig förstå varandra, och bli i tillfälle att få lära känna varandra, kommer de snart underfund med, att de mänskliga problemen äro lika vart man än kommer på vår jord.

Kampen för tillvaron och lyckan dominerar vårt tänkande och handlande. Men kampen för tillvaron är olika hård i länder med skilda samhällssystem och andlig och materiell utveckling. Därför bör varje ansvarskännande och tänkande människa göra en insats i humanitetens och de goda krafternas tjänst, för att hjälpa medmänniskor, som har det svårt och lider nöd. Fattigdom och svält finns det mycket av på var jord. Det finns mycket att göra för villiga händer och goda hjärtan. Världen behöver dem nu mer än någonsin!

På lägret har jag fått uppleva den underbara känslan av kamratskap och gemenskap, som i en värld utan gränser och raser. Genom samtal och ömsesidigt utbyte av tankar och erfarenheter finna en gemensam plattform för vidare positivt arbete för mänsklighetens framtid, för värnande av fred och frihet på jorden.

Ett arbetsläger skänker glädje och tillfredsställelse. Den inre glädjen, som är så befruktande och givande för allt mänskligt positivt tänkande och handlande. För att slå vakt om de mänskliga rättigheterna och människovärdet. Det store fosterlandet "mänsklighet". För freden, som alla människor och alla folk älskar och längtar efter.
 

Jag vill avsluta mina intryck och upplevelser från lägret i Bartholomäberg med:

Hur den underbart vackra naturen kom mig till mötes i de tidiga morgonstunderna, då luften kändas hög och ren och lätta sommarskyar lekte tafatt med alptopparnas snöklädda hättor.

Eller när dimmorna låg som en skir slöja över berg och dalar, för att sedan upplösas av solens gyllene strålar till en begynnande, solmättad dag.

Men ibland höljde regnet och dimmorna allt i en skyddande mur av gråsvart dimrök, döljande och gömmande de stora alpjättarnas tusenåriga hemligheter, vilka fortfarande och alltid kommer att locka och fascinera människornas vetgirighet och upptäckarglädje. Alplandskapets storslagna naturscenerier har gett mig oförgätliga minnen och skönhetsvärden.

Bartholomäberg blev mitt första läger och kommer att följas av fler i framtiden, så länge jag har krafter och möjligheter därtill. Jag har funnit min melodi!