Ældre Kosmos og Kontaktbreve

I Finlands rundradio diskuterades nyligen kyrkan och arbetarrörelsen mellan företrädare för båda parterna. Replikskiftet var i många hänseenden signifikativt. Framförallt framgick det att gamla motsättningar mildrats. I Finland liksom i övriga europeiska länder har ju arbetarrörelsen startat antiklerikalt, ateistiskt, momentant och partiellt t. o. m. antireligiöst. Särskilda förhållanden har i Finland tidvis skärpt motsättningarna ända till det olidliga, det räcker med att erinra om 1918 och lappotiden. Kyrkans män har ofta deltagit i politiken men nästan aldrig på den socialistiska sidan. Nu kan man på finskt socialdemokratiskt håll lägga märke till vissa nya tendenser. Ett förbund av kristliga socialdemokrater har startat. Den här omnämnda diskussionen fördes emellertid mellan svenskspråkiga företrädare för arbetarrörelsen och kyrkan.

En av de socialdemokratiska debattörerna gjorde en distinktion, som utgör utgångspunkten för denna betraktelse. Han sade ungefär följande: För socialdemokratin är religionen en privatsak, men den står inte främmande för de religiöst-etiska, enkannerligen de kristna värdena. Religiös känsla och kristligt färgad etik kan socialdemokratin anknyta till. Men kristen eller överhuvud religiös teologi i egenskap av dogmatik eller världsåskådning kan inte vinna anklang hos socialisterna, vilkas åskådning kan karakteriseras såsom naturvetenskapligt betingad. Det skulle följaktligen försvåra ett närmande om från kyrkligt håll försökte vinna proselyter för tron.

I detta replikskifte har, synes det mig, utkristalliserats ett urgammalt men därför inte mindre aktuellt dilemma: svårigheten att hos en alltmera sekulariserad mänsklighet vidmakthålla de religiösa värdena med hjälp av de historiskt givna, nedärvda religiösa föreställningarna.

När man, låt vara som lekman men dock intresserad outsider, följer den kyrkliga debatten, tvingas man gång på gång till en något paradoxal reflexion: kyrkolærorna, teologiserandet i religionen, blir alltmera ett hinder, icke ett befordringsmedel för religiositeten.

För varje normalt balanserad och begåvad bildad nutidsmänniska måste ju de historiska religionernas hela föreställningsvärld te sig som mytologi och allegori, som värde- men icke som sannings- eller gudsuppenbarelse. Kyrkan å sin sida slår vakt om sin historiska tradition, sina nedärvda föreställningssätt, om sin unicitet. Vi bortser här från att den upplysta teologin naturligtvis omfatter en religionsfilosofi, som icke utmanar de profana åskådningssätten. Men den praktiska förkunnelsen liksom också en del av den teoretiserande teologin vidmakthåller trosbegreppet som en central dogm och icke bara ordet, också begreppet "gud" anses oundgängligt för sann religiositet.

Ser man på problemet ur kyrkans egen synpunkt, kan det kanske sägas, att kyrkan behöver en troslära som sammanhållande kraft för organisationen. Dogmatiken är defensiv. Kyrkan försvarar sig själv, som historiskt fenomen, som religiös organisation, som verktyg. Kanske också av en naturlig och förklarlig pietet. Såtillvida kan trosbegreppet motiveras som ett vapen i den kyrkliga arsenalen. Men samtidigt är det uppenbart, att det dogmatiska trosbegreppet, vilka former man än ger det, inte är ett effektivt medel när det gäller att vinna den sekulariserade människan för förståelse av de religiösa värdena. Det är tvärtom ett hinder. Trosföreställningarna, vilka de än må vara, väcka motsägelse, eller, vilket är ännu farligare ur religiös synpunkt, likgiltighet hos den sekulariserade människan. Och följden av de kyrkliga strävandena att hålla samman hjorden genom en vidmakthållen trosdogmatik, blir bara den att kyrkan avsvärjer sig nästan varje möjlighet till expansion. Hon vänder sig till de sina eller till dem, vilkas bildningsgrad alltjämt möjliggör trosmysteriet. Men de vanliga profana människorna når hon icke, dem stöter hon ifrån sig. Sålunda kommer kyrkoläran att spela en negativ roll vid hävdandet av de religiösa livsvärdena utanför kretsen av de troende. Och det är enligt mitt förmenande en av blottorna i den moderna människans kulturfront. Ty i viss mening kan jag, ehuru personligen icke-troende, ansluta mig till den uppfattning, som nyligen så slående uttrycktes av en svensk teolog: människan är "obotligt religiös".

När det gäller kampen för religionens värden utanför de religiösa samfunden, utanför kyrkan och sekterna, behöver vi en avdogmatiserad, avteologiserad förkunnelse. Vi kan med andra ord nyttja religionsfilosofi och religionspsykologi men icke religionslära, ännu mindre teologi i allmänhet och allra minst naturligtvis de mera specifika dogmsystemen.

Religionen är sist och slutligen ingen enbart teologisk angelägenhet. Den är ett centralt mänskligt kulturspörsmål, som angår människans och kulturens framtid på det allra intimaste. Vi ha nyss sett, hurusom en areligiös, naturaliserad mänsklighet raserat alla mänskliga och gudomliga värden och värdenormer, vilddjuret rasa i hela sin barbariska, utommänskliga vederstygglighet, vi ha bevittnat en av mänsklighetens faror: den medvetna bestialiseringen av människan såsom protest mot humaniseringen. Är en sådan fara överstånden? Låt oss hoppas men låt oss inte profetera. Men framförallt: låt oss koncentrera alla krafter på det genom seklerna fortskridande humaniseringsarbetet. Det betyder, att vi inte ha råd att, inte bör avvara den religiösa kraftkomponenten. Men då är det religiösa spörsmålet inte bara en kyrklig eller begränsat religiös angelägenhet för de troende och deras ledare. Det är en angelägenhet för alla humana människor som känner ansvar för människan, för det mänskliga.

Det är sannolikt att troslärornas tid är förbi. Men jag vågar trots allt bekänna en tro: människan går mot en i djupaste mening religiös framtid. Människan är, när hon är sig själv, ett religiöst väsen. Än mera: genom religiositeten blir hennes liv meningsfullt. Utan tvivel: hon bär också djuriskheten, både såsom arv och – framtida möjlighet. Men kulturkampen är ingenting annat än människodjurets självövervinnelse, och denna kamp är till sitt väsen religiös – och i dag som för tusentals år sedan, då en Laotse, en Buddha, en Zoroaster, en Kristus gav mänskligheten de grundläggande impulserna. Vi behöver inte förtvivla vare sig om människans eller religionens framtid därför att sekulariseringen skrider vidare. Dogmer, läror, kyrkar och sekter är historiska fenomen – den känsla som brutit dem är en och densamma i varje människohjärta. Och i samma mån som människan fortskrider i sin utveckling mot det humana, mot det mänskliga, mot – sig själv, i samma mån kommer hon också, trots och tvärsigenom alla kyrkor och läror, att allt starkare, allt renare uppleva de fem religiösa grundkänslorna: resignation, vördnad, tacksamhet, offervilja, undran.