Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Lika gammal som mänskligheten själv är iakttagelsen, att dess utveckling markerats av impulser från enstaka individer. Vår historia känner otaliga hövdingar, medicinmän, faraoner och andra statsöverhuvuden, profeter, religionsstiftare, filosofer och konstnärliga eller vetenskapliga genier, vilkas insatser eller livsverk visat sig ha varit oumbärliga för deras efterkommande. Det är individer som skapat historien, människor, vilka inom sina livsområden varit före sin tid, utrustade med insikter och utförsgåvor, som höjt sig långt över sin samtids genomsnittsnivå. Denna impulsgivning till fortsatt utveckling, som en klarsynt iakttagare av »det som sker i vad som synes ske« knappast kan undgå att tolka som en oss överordnad lednings undervisningsteknik, fortsätter naturligtvis även i vår tillfälliga nutid att flöda med oförminskad styrka. Att Livets Bog av framtidens mänsklighet, från den utsiktspunkt en kommande nutid ger, kommer att erkännas som en av dess mest epokgörande utvecklingsimpulser, är uppenbart för alla dem, som förmått införliva dess budskap med sitt tänkande.

En god bakgrund till det ödesdigra Nu vi f.n. befinner oss i, finner man genom en koncentrerad återblick på vår Jords och dess mänsklighets historia. Om man skulle beteckna Jordens nuvarande ålder med sjuttio år, skulle männinskans jordetillvaro motsvara tre dagar. Under dessa »tre dagar« har vi genomlöpt en, ur detta perspektiv, oerhört snabb utveckling; från grottvarelser – i en liten familje- eller stamgemenskap, i ursprungligt, instinktivt samband med den omgivande naturen, utrustade med enkla redskap och handvapen – till vår tids naturavskurna, lösryckta och ensamma storstadsinvånare, inkopplade i stora, opersonliga statsbildningar försedda med maskinella »underverk« och beväpnade med atombomber; från en ytterst ofullständig till en för de flesta ofattbart långt driven kunskap om materiens byggnad.

I nuvarande Nu rymmer vår historia och vår samtid en skala av individer med olika utvecklingsgrad alltifrån primitiva vildar till andligt högtstående, förfinade kulturvarelser, från helidiotiska missfoster till fysiskt harmoniska vetenskapliga genier, från sadistiska massmördare till självuppoffrande välgörare, från egoister till altruister, från självförgiftade människovrak till asketiska livskonstnärer, från »djävlar i människohamn« til helgon, profeter, messiasgestalter och vismän, alla dessa trots olikheterna med samma gemenskap i däggdjurssläktet Homo sapiens, fortfarande försedda med fysiskt könsskilda organismer av likartad konstruktion och med samma fem sinnen, vilka ger individerna sinsemellan jämförbara intryck eller bilder av yttervärlden. De trots alla gemensamma fysiska egenskaper enorma skillnaderna i livsuppfattning måste ha sin grund i variationer i intellektuell kombinationsförmåga hos individernas Jag, deras icke fysiska, immateriella centrumupplevelsespunkt eller andliga personlighetskärna. Dessa variationer måste i sin tur bero på olika mått av »undermedveten« kunskap om tillvaron, en »magasinerad« personlig livserfarenhet, vars mångskiftande underlag av upplevelsematerial absolut ej kunnat förvärvas under en enda fysisk livspassage mellan födelse och död, en slutledning som understryker reinkarnationens – i Västerlandet alltför förbisedla – faktiska förekomst som en av de bärande livsprinciperna.

En summarisk sammanfattning av vårt tillfälligt aktuella Nu ger oss bilden av en värld, som för första gången i sin tillvaro knutits samman till en fullständigt utforskad helhet. Gångna tiders okunnighet om samtidigt på Jorden existerande andra folk eller kulturområden har avlösts av vetskapen om samexistensen av och det inbördes beroende, som utgör förutsättningen för en framtida fredlig och utvecklingsfrämjande samlevnad mellan alla jordytans f.n. religiöst och politiskt splittrade enheter av raser, folkslag, av större eller mindre stater. Vår religiösa utveckling har följt en tydlig linje från mångfald till enhet, som slutligen resulterat i den revolutionerande utvecklingsimpuls, som personifierats i Kristi gestalt och budskap. Det Gamla Testamentets bärande moralprincip: »öga för öga, tand för tand«, djurvarelsers livsnödvändiga rättesnöre, har avlösts av det Nya Testamentets bud: »Du skall älska din nästa såsom dig själv, älska dem som hata och förfölja dig och, om någon slår dig på den ena kinden, vända den andra till«, framtidens totalsamarbetande, fullständigt »humana«, d.v.s. färdigutvecklade människovarelsers enda möjliga moralprincip. Det nuvarande världsläget visar, att mänskligheten som fungerande helhet ännu ej förmått omsätta en så totalt omkastad moral i handling utan dolt dess verkliga innebörd bakom »slöjan« av en ny religions- eller kyrkobyggnad, grundad på för ett logiskt tänkande ofattbara dogmer. Intoleransen, makten och våldet dominerar därför fortfarande över rätten, över det totala samarbetets teoretiskt erkända moraliska princip. Den materiella vetenskapens utveckling har fört oss den motsatta vägen, från okunnighetens enfald till en kunskapens mångfald, som blivit oöverskådlig för den enskilda individen. Den tekniska forskningen har, helt nyss, funnit en metod att frigöra materiens hittills otillgängliga, bundna, enorma krafter, vilket givit oss skräckinjagande föreställningar om, vad resultatet av deras okontrollerade bruk skulle kunna bli.

Om man från mänsklighetens allmänna situation övergår till att försöka få en överblick över det individuella nuläget, kan man särskilja tre huvudgrupper av individer, dels de fortfarande auktoritetsbundna eller -suggestibla, i olika former religiöst troende, dels de gudsförnekande, slump-, kaos- eller materietroende och dels de fullständigt trosoförmögna, för vilka en för logiskt tänkande otillgänglig livsåskådning blivit oacceptabel, för vilka »det ställföreträdande lidandets« individuella ansvarsbefriande blivit en absurditet på grund av insikten, att satsen: »Som man sår får man skörda« har en oavvislig, personlig giltighet, vilka trots alla misslyckanden fortsätter sitt sökande efter en intuitivt anad upplysning eller Sanning, som kan ge dem svaren på de tre största frågorna: Varifrån? Varför? Varthän? Det är denna ständigt växande »tredje grupp« människor – i sin »tillvarospubertet« frigjorda från blind, oreflekterad auktoritetslydnad och famlande efter en självständig, egen, produktiv livsinsats i fattbara, större livssammanhang –, som »rekryterar« Västerlandets alltmer tilltagande fall av nervösa rubbningar, särskilt s.k. ångestneuroser, och av sinnessjukdomar. Den stigande självmordskurvan visar med all önskvärd tydlighet, att världens allmänna nödläge också motsvaras av svåra, individuella nödlägen.

Mitt i denna vår allmänna och enskilda livsnöd, i det över oss alla svävande katastrofhotet från ett eventuellt tredje världskrigs allödeläggande bruk av atomkraften, mitt i den sig allt mer utbredande livspessimismen kan vi trots allt skönja många hoppfullt spirande tecken till en ljusare framtids första vårbrytning.

De främsta bland naturvetenskapsmännen med Einstein i spetsen har insett, att där bortom materiens gräns döljer sig en Högre Intelligens, som vi blott i vördnad kunna böja oss inför. En ny forskningsgren, psykologien, som studerar människans hittills försummade »inre«, hennes tänkande, har skapats. Den s.k. parapsykologiska forskningen, som försöker klarlägga, hittills som ovetenskapliga och övernaturliga ansedda, väsentliga inflytanden i tillvaron har börjat vinna erkännande. Ansatser till världsförbund har två gånger kommit till tydliga uttryck och en världsfederationsrörelse med förgreningar till många länder har börjat växa fram.

Inom det religiösa området har många försök till nyorientering gjorts i och med bl. a. kväkarrörelsen, Rosencreutzarorden, teosofi, antroposofi och Christian Science. De kanske allra känsligaste mätinstrumenten för nya impulser är konstnärerna. Inom alla konstnärliga områden finner vi också tydliga tecken till ett vidaresökande, en nyorientering. Alla dessa, inom olika livsområden gryende tecken till en mänsklighetens livsförnyelse, bland vilka många i nutiden verkande humanitära organisationers och enskilda personers insatser förblivit onämnda, är lika många tecken till, att Kristi »sådd«, den alltomvälvande nya världsimpulsens intryck, ej uteslutande hamnat »på hälleberget« utan börjat gro till en ny skörd.

Trots alla dessa tecken till ett inbrytande nytt skede i mänsklighetens utveckling, vilka alltför många i sina personliga lidandens mentala fängelser fastkedjade varelser saknar förutsättningar att uppfatta, befinner sig mänskligheten f.n. i ett läge av allmän yttersta nöd, därför att den saknar en alla motsatser förenande helhetsuppfattning i ett sammanhang som sträcker sig bortom Tid och Rum, bortom den fysiska mätbarhet den förlorat sig i.

I denna största nöd, denna vitt utbredda längtan efter en förlösande livsförklaring, besannar sig de gamla ordspråken: »När nöden är som störst, är hjälpen närmast« och: »Vad stort sker, sker tyst« genom tillkomsten av Livets Bog. I vår tid föds, inkarneras, en man kallad Martinus, i ett av Jordens tempererade hörn, i ett litet land och i oansenliga yttre sammanhang, en människa som utan andra direkta förkunskaper än folkskolans och konfirmationsundervisningens efter en serie »ljusupplevelser« i sin tretioårsålder, enbart genom »inspiration« eller »ingivelse«, skänks förmågan att till mänskligheten förmedla en fattbar »nedtransformering« av sin egen insigt i en andlig verklighet, av sin egen »kosmiska klarsyn«, ett budskap från den oss överordnade Ledningen, som givs formen av text och symboliska illustrationer i Livets Bog. Kring Martinus som centralgestalt framväxer, i tysthet, en rörelse som redan efter några få decennier blivit världsomspännande. Denna händelse, som skett i vårt förtvivlat nödfyllda Nu, innebär för alla initierade en personifierad impulsgivning av exakt samma art, som alltsedan mänsklighetens tillkomst kännetecknat den bortom Tid och Rum existerande Andliga Ledningens form för kunskapsförmedling till Jordens människor. Alla de tillräckligt lidandeserfarna och med den yttersta ensamhetens »helvetesmörker» förtrogna människovarelser, som hittills förgäves sökt en tveklöst hållbar förankring i tillvaron, en Sanning som kan ge en förklaring även till det för oss svåraste livsproblemet, lidandets och »det Ondas« plats i ett större sammanhang, kommer i Livets Bog, i Martinus andliga vetenskap, att finna den bro som i vår tid av största nöd slagits mellan rum och oändlighet, mellan tid och evighet, mellan materia och ande, den bro som kommer att leda mänskligheten fram till en ny världsepok.