Ældre Kosmos og Kontaktbreve

 

Har Du, som läser dessa rader, någon gång våndats över ondskans makt? Har Du frågat dig hur kattens lek med råttan, arkebuseringar och gaskammare, hänsynslöst förtryck och alla de ohyggliga lidanden som övergår världen – har Du kanske rentav med knutna händer i förtvivlans raseri frågat Dig, hur allt detta är förenligt med tron på en kärleksfull Gud? Säkert har Du grubblat över dessa svårlösta problem, och till svar har Du kanske endast fått det sedvanliga, att »Guds vägar äro outrannsakliga« och att man inte får häda.

Du var inte nöjd med svaret. Du ansåg kanske att då Du själv var utrustad med så pass mycket förnuft och känsla, att Du själv inte skulle kunna utdöma de hemska straffen, så kunde Du heller inte föreställa Dig att Gud skulle kunna göra det, han som dock borde vara oändligt mycket mera kärleksfull än Du själv. Du kanske vände Dig bort från den organiserade religionen och sökte vidare bland filosofer och ateister eller på religionens utmarker. Kanske sökte Du hos Buddhister och Teosofer och kanske tröstades Du av läran om Karma och Reinkarnationen, som dock tycktes skapa rättvisa och ordning i Din kaotiska världsbild. Men Blavatsky och Besant kanske ändå var Dig för svåra och gav Dig ej den klarhet Du önskade.

Måhända, när Du var nära förtvivlans brant, någon vän nämnde om en man i Köpenhamn som kallade sig Martinus. Du trodde väl att det var någon högröstad profet och väntade Dig att bli besviken, men den pockande Sökaren inom Dig tvingade Dig att skaffa någon av hans böcker. Du började läsa, Du häpnade över klarheten i hans förkunnelse. Här behövdes ingen högre matematik, ingen högre bildning över huvud taget för att förstå. Här fanns inga tillkrånglade meningar och inga dunkla satser. Det enda som fordrades var ett sökande sinne, en längtan efter att finna sanning och ljus.

På sätt som ovan skildrats kom jag själv i kontakt med Martinus läror och nu, sedan jag haft förmånen att under några år fördjupa mig däri, har det första starka intrycket ingalunda avtagit, utan tvärtom i hög grad förstärkts. Vilken utomordentlig nytta har jag inte haft redan därav, att jag med hjälp av Martinus' analyser har känt igen mig själv och kunnat finna mitt eget lilla trappsteg på den oändliga jakobsstegen. Och hur mycket lättare har inte livet blivit sedan jag insett det vanvettiga i att bli hetsig och ond. Hur oändligt mycket behagligare är det inte att träffa medmänniskor sedan man lärt sig inse det tokiga i att vara avundsjuk och missnöjd och i stället lärt sig att vara tacksam för allt. Det är inte så lätt att vara tacksam för det obehagliga som möter oss, men när man får rätta perspektivet är jag övertygad om att man blir mest tacksam för svårigheterna, ty därav lär man dock mest och man förstår vad Martinus menar med »det obehagliga goda«.

I mitt arbete sammanträffar jag med alla sorters människor. Jag har ännu långt till det hägrande målet att kunna älska alla, men analyserna och symbolerna i Martinus verk gör det så mycket lättare att förstå även en fientlig och till synes otrevlig attityd hos någon man möter.

Den som deltagit i s.k. ideellt föreningsliv och sörjt över bråket på sammanträden och möten, där man tycker att frid och enighet borde vara rättesnöret, känner det så oändligt befriande att Martinus icke valt att sprida sitt budskap genom bildandet av föreningar och organisationer med alla dess stadgar, tjänstemän och stormiga sammanträden.

I Jönköping har vi en liten studiecirkel som träffas varje torsdag. Vi föreläser ur »Livets Bog«, och vi samtalar sedan om vad vi läst och söker att var och en på sitt sätt belysa dessa högintressanta livsproblem. Vi är nog alla överens om att ingen filosof eller förkunnare på ett mera lättfattligt och för en lekman förståeligt sätt klarlagt livets stora gåtor, och vi är tacksamma och glada över att få vara med bland pionjärerna.

Men alla vi, som fått förmånen att komma i kontakt med Martinus läror, måste också komma ihåg med vilka svårigheter han själv och hans medarbetare brottas. Låt oss sluta upp kring Gerner-Larsens appell och lova oss själva att vi under det år som kommer skall skaffa minst en prenumerant var på »breven«, som ju alltid skänker oss sådan glädje och tillfredsställelse. På så sätt sprider vi budskapet utan att slå på pukor och trumpeter, och vi ger också Martinus och hans medarbetare ett välbehövligt ekonomiskt stöd. Så vill jag, som har en smula med Kulturfonden att göra, hjärtligt tacka dem som lämnat sitt bidrag.

Och så till sist en stilla förhoppning, att Martinus' underbara budskap under det kommande året måtte spridas i allt vidare kretsar till lycka och välsignelse för en plågad mänsklighet. Ske alltså.