Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Varje cell i vår kropp är en självständig livsenhet och har liksom varje annat levande väsen en utvidgning av medvetandet som utvecklingsmål. Härav följer, att det av olika människor använda cellmaterialet företer sinsemellan varierande stadier av utveckling. Cellen har emellertid även en tillvaro i ett större sammanhang, som medlem av en cellstat. Liksom individerna i en mänsklig stat genom sin samverkan ge åt denna en viss gemensam målsättning, som låter staten antaga karaktären av ett "överväsen", så låta också medlemmarna av cellstaten en i viss mån självständig väsensenhet framkomma av denna. Och detta gäller i princip om alla våra kroppar, oavsett vilket namn vi sedan get de små livsenheter, varav de äro uppbyggda.

Cellstatens överväsen är, med avseende på vad man skulle kunna kalla dess medvetenhetsinnehåll och utvecklingsriktning, helt beroende av de från oss utgående impulserna, som utgöra dess livsvillkor – liksom de naturligtvis också utgöra livsvillkoren för cellerna själva. Trots detta råder det emellertid ej alltid harmoni mellan oss själva och cellernas livslängtan och därmed karaktären hos cellstaten, beroende på att vårt handlande samt den detsamma föregående och åtföljande mentala aktiviteten i regel är en väsentligt starkare faktor än vår intellektuellt fattade moraliska målsättning. Häri ligger förklaringen till dualismen i vårt väsen, till att det, som vi individuellt uppfattar som det "onda", kan taga gestalt i oss samt inveckla oss i alla dessa besvärande motsägelser mellan lära och liv.

Om vi tänka oss en människa, som en längre tid hängett sig åt ett rikligt bruk av alkohol, har en mångfald av iakttagelser klart dokumenterat, att det efter hand i henne uppstår ett hela kroppen behärskande begär efter alkohol. Begäret framträder i pockande samlad form med krav på att bliva tillfredsställt. Därvid har den fysiska kroppens sugande behov av alhokol stöd i parallellt tillskapade komplex i känsla och tanke. Ett annat exempel. Om vi tänka oss en människa, som odlat förtalets mörka konst med långvarig intensitet, så veta vi, att hon pressas av sitt mentala överväsen till utlösning av sin fula ovana, ofta redan innan några anknytningspunkter därför ännu dykt upp vid hennes dagsmedvetna horisont. En gång kommer emellertid den dag, då hon levat ut dessa ting till övermättnad och med koncentrerad vilja vänder sig mot deras motsatser, som hon intellektuellt redan accepterat som riktiga. Upp till kamp träda då alla dessa överväsen, som nu se sin existens hotad. Den kämpande människan faller gång efter annan, misströstar och vill måhända ge upp.

Om man inser orsaken till dualismen i vårt väsen och samtidigt, åtminstone intellektuellt, fattar jagets principiella suveränitet över materien, som alltså gradvis skall kunna helt läggas under vår viljas kontroll, även om detta förutsätter en ständig träning genom liv efter liv, har man också ett grundfast fundament för den förestående kampen. Hur skall nu denna föras?

Enligt min mening med största utsikt till framgång på så sätt, att vi först försöka att så att säga isolera vårt jag från våra kroppar, den fysiska, känslo- och tankekroppen, inför vilka vi i deras totalitet liksom också i deras detaljerade livsyttringar skola stå som objektiva iakttagare. De skola sålunda betraktas på samma sätt, som vi betrakta omgivande fysiska väsen och föremål på.

Lyckas vi förverkliga en sådan inställning, dröjer det icke länge, förrän varje yttring av vårt väsen, som härleder sig från "mörkdjupen" i oss, i stället för att som tidigare med lamslående av vår vilja tilltvinga sig önskat tillfredsställande, nu stoppas upp vid vårt medvetandes tröskel, där den blir föremål för vår rent objektiva bedömning. Därvid ställes vår hållning till den in under synvinkeln, "det är icke jag, som vill detta, och det ligger icke i harmoni med mitt ideal, därför får det vika". Tyvärr komma vi sannolikt till en början att finna, att vi långt ifrån att vara den väntade segerherren, snarare synes bli ett ännu lättare offer för begäret än tidigare. Detta är dock endast en felsyn, grundad på det djupa intryck ett misslyckande nu avsätter i vårt medvetande. I själva verket betyder nämligen varje gång, vi praktisera en sådan hållning, att det skapas en spricka mellan begäret och vår medverkan till dess tillfredsställande. Sprickan växer efter upprepad avvisande hållning till en klyfta, som begäret icke längre kan ta sig över och dess kraft börjar att ebba ut. Men detta är endast, om man så vill uttrycka det, den negativa sidan av processen, som skall kompletteras med den positiva delen. Denna består i den mentala analysen av begäret samt tankekoncentration på dess motsats, som man sedan efter bästa förmåga praktiserar. Att praktisera motsatsen är att forsla fram de nya byggstenar, mot vilka de refuserade skola utbytas.

Vad som ovan sagts, är självfallet endast en antydan i princip. Individens läggning och problemets art betinga principens tillämpning.