Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Sammanfattning av föredrag på Kosmos i Varnhem, Juli 1966

 

Käre Per Bruus-Jensen!

Varmaste tack för samvaron i Kosmos! Man känner alltid särskild glädje, när man under en semester råkar "åndsfränder". Även om man aldrig får glömma, att varje människa man möter är en broder och åtminstone i djupare mening också "andsfrände", eftersom väl en och samma ande finns i oss alla, i allt skapat, blott vi kunde förnimma detta...

Vi som försöker göra något åt vivisektionsproblemet sätter så stort värde på det stöd Martinusrörelsen ger oss genom förkunnandet av en andlig livssyn. Det gladde mig att på nytt få detta bekräftat under det samtal som i Kosmos följde på mitt föredrag i detta ämne och i vilket Ni gjorde värdefulla inlägg.

 

Den kurs, som för närvarande pågår här i Kosmos, har till sitt innehåll särskilt koncentrerats kring etiska frågor, de etiska krafternas betydelse. I detta sammanhang har jag fått tillåtelse att tala om de plågsamma djurförsöken, för vilket jag uttalar min tacksamhet.

Den förening i vårt land, som har till särskild uppgift att motarbeta djurförsöken är Nordiska Samfundet till Bekämpande av Plågsamma Djurförsök. Som namnet anger begränsas vår uppgift, ännu så länge, till de plågsamma djurförsöken. Att detta experimenterande utgör ett i högsta grad etiskt problem blir klart vid första konfrontationen. Man kan lämpligen börja med några ord om den lag, som ännu gäller för dessa försöksdjur. Denna ger nämligen forskare rätt att utsätta djuren för hur svårt och hur långvarigt lidande som helst, blott det gagnar vetenskapen.

De lidanden djuren utsätts för varierar från obetydligt till verkligt fasansfulla. - Man framkallar hos dem människans alla fruktansvärda sjukdomar: cancer, syfilis, sinnessjukdomar etc. - De utsätts för oerhörda påfrestningar (stress) både av fysisk och psykisk art. De får uthärda hetta och köld, törst och svält. - Namnlösa kval och plågor åsamkas dem, som används vid framställning och utprovning av krigets sataniska förstörelseredskap.

Vid ett av våra större sjukhus i Sverige har man utfört experimentell bränning på rakade kaniner. För de svårast brända varade bränningen 20 minuter. Verkningarna var så svåra, att somliga kom i chocktillstånd redan under bränningen, trots nedsövning med eter. Efter bränningen fick djuren uppvakna och utstå alla de svåra plågor, som blev en följd av bränningen tills döden befriade dem. Detta tog för somliga djur ända till fem dygn. Under denna tid gavs inga lindrande behandlingar.

Även små djur, t.ex. möss, är så psykiskt utvecklade, att de är mycket känsliga, både för smärta och vänlighet. Detta visade dr Selye (USA) genom sina svåra stressexperiment på möss. Djuren indelades i två grupper. Båda genomgick samma inferno ifråga om stress. Men ena gruppen utsattes för "tio minuters vänlig behandling" varje dag: skötaren klappade dem och pratade med dem. Vid obduktionen visade det sig, att dessa vänligt behandlade djur hade uthärdat alla påfrestningarna bättre än de andra. De hade lyckats bevara sina organ från de svåraste skadorna, vilka de andra fått vidkännas.

Något som försvårar experimenten är det faktum, att samma djur ibland får genomgå experiment flera gånger. Så har hänt med hundar. Dessa känner vid nya försöket igen hela miljön och känner stor ångest, vilket ökar deras lidande, som således börjar innan själva försöket.

Trots att allt vad vi relaterar angående djurförsök är hämtat från forskarnas egna redogörelser, finns det vetenskapsmän, som försöker förneka djurens lidanden. Men det finns också sådana, som har det moraliska modet att erkänna, att djuren plågas, ja, de erkänner t.o.m. att de ångrar den vivisektion de varit med om. En sådan är professor Poul Bjerre, en av Sveriges mest kända själsläkare. I sin bok Gestalter och gärningar skriver han bl. a. detta: "Det är mig fullkomligt obegripligt, hur jag en gång kunnat utsätta stackars djur för vivisektionens lidanden. Ännu efter sextio år kan jag förföljas av deras förpinta, dödsskrämda och bortslocknande blickar. Om en mild försyn lät mig riva ut det svartaste bladet ur min ynkedoms historia, så skulle det vara just detta."

Det är ofantliga mängder djur som offras på "vetenskapens altare". I Sverige "förbrukas" enligt senaste utredningen 500.000 djur årligen, däribland 4500 apor, 2000 hundar, 5500 katter. Inför detta faktum och vid tanken på allt det lidande många djur får utstå, inställer sig frågan: Finns det då inga andra och bättre vägar? - På den frågan svarar ännu så länge de flesta forskarna "Nej". Och så relaterar man hurusom man genom djurförsök funnit mediciner, som varit till hjälp i kampen mot sjukdomar, man har ökat kunskapen om sjukdomar etc. - Men allt detta visar endast, att man hittills gått vägen över djurförsök, hur plågsamma dessa än varit. Huruvida vår underbart rika tillvaro erbjuder andra vägar - detta är en helt annan fråga. Allt tal om att vi måste fortsätta som hittills är endast en tro, en mörk dogm, som hindrar sökandet efter humanare och effektivare metoder.

Ett faktum är, att modern vetenskap alltmera bekräftar, att många av våra svåraste och mest utbredda sjukdomar är en följd av att vi lever ett liv som är rakt i strid mot naturens och hälsans, ja livets lagar. - Sålunda har man klarlagt sambandet mellan sockerätande och tandröta; mellan tobaksrökning och lungcancer. - På den stora hjärtkongressen i Stockholm för några år sedan yttrade president Eisenhowers livmedikus, dr. White bl. a.: "Om vi kunde få människorna att ändra livsföring, hålla en annan diet, skulle detta betyda mer än de medikamenter vi kan framställa.

De sjukdomar, som tycks ta överhanden i vår tid, är de som rör vårt själsliv. Också härvidlag går forskare till storms och påvisar, att "lyckopiller" eller liknande mediciner, ja, de flesta mediciner, icke kan lösa detta väldiga problem. Vad som måste till är en "fostran till psykisk hälsa". (Doc. Lundquist i tidskriften Psykisk Hälsa) - Ja, det kan "komma att gälla hela vår kultur". (Prof. Bonnevie i ett föredrag om "Sinnessjukdomarna och vårt samhälle".)

Vidare har modern forskning mer och mer klarlagt hur vilseledande, ja, farliga, djurförsöken kan vara för människan själv. Neurosedynkatastrofen är välkänd. Läkemedlet hade utprovats på olika djur enl. vetenskapens principer och befunnits oskadliga för människan. - Därefter har nya skadeverkningar av andra medikamenter blivit kända genom vetenskapliga rapporter. Det är fastslaget, att inga mediciner kan garanteras vara oskadliga för människor, så länge de utprovats endast på djur - emedan djur och människor reagerar olika.

För en etiskt betonad, andlig livssyn framstår detta plågande av djur i vetenskapens namn såsom förkastligt. - När det gäller mänskliga livsförhållanden har erfarenheten (historien bl. a.) lärt oss, att vi mer och mer kan komma bort från grymhet. Vi kan tänka på slaveriet, kvinnoförtrycket, barnarbetet etc. Alla dessa orättvisor ansågs en gång såsom nödvändiga. Men barmhärtigheten segrade. Så kommer det att gå också med vivisektionens ohyggligheter. Det som är nödvändigt är icke lidandet i och för sig. Grymheten är icke på något mystiskt sätt inskapad i själva verkligheten. Vad som är nödvändigt det är, att vi människor ändrar sinnelag. Då öppnar sig oanade möjligheter. Då avslöjar sig tillvarons innersta grund som kärlek.

Detta borde stå klart först och främst för de kristna. Men så är tyvärr långt ifrån fallet. Ändock bekänner dessa att Gud skapat allt, således också djuren. Att han har omsorg om och kärlek till allt skapat, således också beträffande djuren. - Han har skapat människan till sin avbild. Hon liknar då Gud främst i kärlek. Samtidigt skulle han ändå ha skapat den övriga världen sådan, att vi skulle vara tvingade att behandla andra hans varelser så grymt, att vi först måste döda den gudomliga kärleken inom oss, innan vi förmår plåga djur på dylikt sätt och att detta skulle var nödvändigt för att finna kunskapen om verklig hälsa och livsglädje. - Allt dylikt är i strid med den livssyn som vår Mästare förkunnade i ord och gärning.

Vi ser således, att det, beträffande djurexperimenten, är möjligt att komma fram till en helhetssyn som innebär, att verklig vetenskap icke är i strid mot utan i stället i harmoni med det högsta inom etik och religion.

Man säger så högtidligt: Vetenskapen söker sanningen. - Det finns ett utomordentligt ord om sanning i vår bibel: "Sanningen skall göra eder fria". - Men vivisektionen, vilken forskarna påstår vara sanningssökande, binder oss i stället. Binder oss vid grymhet mot värnlösa.

När den starke misshandlar den svage sker det något icke bara med den som blir misshandlad. Det sker också något med den som misshandlar. Därför är allt djurskydd i grunden ett dubbelt problem. Det är inte nog med att djur befrias från plågor. Det är ännu nödvändigare att människan befrias från att plåga djur. Här möter oss djurskyddet som den ofrånkomliga uppgiften för all högre religion och etik, all sant mänsklig kultur. 
 

Många begabbar oss, som bekämpar de plågsamma djurförsöken. Men en gång skall det bli klart för människorna, att vår kamp för djurens rätt var också en kamp för människans värdighet, en kamp för det högsta som uppenbarats i mänskligheten.

Ordf. i Nordiska Samfundet till Bekämpande av Plågsamma Djurförsök.
 

 

Hvad I gør imod en
af disse mine mindste små,
det gør I også imod mig.

Jesus