Ældre Kosmos og Kontaktbreve

ha någon som helst anledning att lämna "fädernehemmet" utan vandra efter detta vårt eget rättfärdighetsbegrepp. Vi utdela ynnestbevis till alla dem som äro i vår ynnest och sparka till alla dem som vi inte kunna tåla, liksom vi vänta oss store förtjänster eller fördelar från dem vi har gynnat och tycka det är skriande orättfärdigt att vi bli förföljda av dem vi ha sparkat.

Här är det som sonen är Faderns största motsats, här är det som vi kapitulera i styrandet eller förandet av vårt eget liv eller i skapelsen av vårt eget öde. Här är det som vi upptäcka, att kärleken inte är en handelsvara. Den kan inte förvärvas som betalning för ynnestbevis. Ja, har det inte hänt att av oss gynnade väsen ibland blivit våra förföljare? - Kärleken är Gudomens egen inre strålande eld, som genomtränger allt och alla, ja, är själva världsalltets innersta bärande ande och kraft. Det är Gudomens förnimmelse av gudasonen. Och denna förnimmelse är i en så överväldigande majoritet, att alla möjliga existerande krafter eller företeelser i livet eller världsalltet endast kunna utgöra dess underordnade detaljer, dess materia, dess organ och redskap. Den är varje tings begynnelse, kulmination och avslutning, den är dess alfa och omega. Att en så alltgenomträngande och alltbehärskande kraft eller detta evigt strålande ljusflöde inte kan försvagas eller förstärkas av en gudasons förnekande eller accepterande av dess existens är lika självklart som att solens ljus är helt oberoende av vad den eller den jordmänniskan menar om dess natur. Det var denna faderns strålande kärleksutveckling, som är oberoende av föregående tillbedjan eller ynnestbevis, eller kort sagt dess identitet med den totala osjälviskheten som den hemmavarande sonen inte kunde fatta eller begripa. Men den återkomne sonen hade till fullo blivit på det klara med vad den betydde, vad den var värd. Han hade ju i tron på sin egenrättfärdighet utestängt sig själv från dess strålar och därvid sett hur livet miste sin glans, blev till den förnedring och kapitulation, som visade honom, att allt i fadershuset var fullkomligt, ja, att även tillvaron som faderns ringaste arbetare eller legodräng var en lysande, åtråvärd fullkomlighet. Vägen tillbaka till fadern blev sålunda ett allt överskuggande, strålande ljus. Men tänk, om fadern hade jagat honom tillbaka ut i mörkret! Ja, så hade han naturligtvis kommit i ynnest hos den hemmavarande sonen. Men denne skulle då omöjligen ha kunnat upptäcka sitt eget fel eller sin egen disharmoni med själva kärlekslagen, och den andre sonen skulle ha gått under ute i förnedringens träsk och mentala smutspölar.

Den förste sonen skulle aldrig ha lärt känna sin faders verkliga natur, och den andre sonen skulle ha varit tvungen att i fadern se ett mentalt odjur, värre än de rövare och banditer han hade mött i livets skuggzoner. Händelsen utformade sig emellertid helt annorlunda tack vare att den rena kärleken är oberoende av om den möts av ljus eller mörker. Den evige fadern uppfyllde lika hjärtligt sin älskade sons önskan om att få komma tillbaka och vara hos honom, som han på sin tid givmilt uppfyllde samma sons önskan om att få sitt arv utbetalt och att få lov att resa ut, bort från hemmet. Och var det en olycka att han uppfyllde denna sonens önskan om att få resa ut? - Var det en olycka att han däremot inte uppfyllde den hemmavarande sonens önskan, att man skulle ignorera den hemkomne sonen och inte på minsta sätt bestå denne med hedersbetygelser eller gästabud? - Nej! - Skulle det inte tvärtom ha varit en olycka för alla tre parterna om motsatsen hade varit fallet? - Den förste sonen skulle visserligen ha stannat hemma hos fadern men skulle därvid aldrig ha kunnat uppleva den förnedringens mörka bakgrund, som gjorde det möjligt för honom att se faderns omätliga storhet. Den hemmavarande sonen skulle aldrig fått tillfälle att upptäcka, att hans rättfärdighetsbegrepp var annorlunda än faderns. Det skulle inte ha kunnat uppstå någon önskan hos honom att lämna fadern. Det skulle inte ha kunnat uppstå den disharmoni eller bristande överensstämmelse, vilken nu omöjligen kan avlägsnas med mindre än att sonens syn på eller rättfärdighetsbegrepp beträffande den hemkomne brodern blir ett med faderns. Och för faderns gudomliga värdighet skulle ett sådant uppträdande ha varit katastrofalt. Hans identitet med kärlekens evigt strålande sol skulle ha blivit tämligen förmörkad. De två gudasönerna skulle aldrig i all evighet fått tillfälle att uppleva sig själva som medvetet ett med denne fader och hans strålande ljushav, ande och medvetande. Här är något att tänka på för den som önskar bedja till denne fader.

Därmed ha vi utrett förhållandet mellan fader och son, vilket i detta fall alltså vill säga mellan Gudomen och det levande väsendet eller den som vill bedja till Gud. Antingen måste den bedjande vara den återkomne sonen, eller också måste han vara den son som ännu inte varit borta från fadern. Till vilken av de båda kategorierna den bedjande hör kan helt och hållet ses på hans bön.

Om utifrån denna bön strålar önskan om att få kraft och styrka att kunna göra gott igen vad man här eller där har förbrutit, att man skall få lov att välsigna allt vad man har förbannat, att man skall få lov att vara till glädje och välsignelse för allt och alla eller att man på allt sätt skall få lov att följa Gudomens absoluta vilja framför sin egen vilja, och om man samtidigt är genomsyrad av en stark tacksamhetskänsla för allt vad man fått lov att uppleva och genomgå och kan se den gudomliga kärleken såväl i de mörka som i de ljusa upplevelser som livet givit en, då är man identisk med den åter-