Ældre Kosmos og Kontaktbreve

För att bättre kunna tjäna vår omgivning böra vi någon gång under dagens lopp, när det yttre trycket på oss minskar, taga vår tillflykt till den egna inre världen och under några minuter med ett stillat sinne söka vila och vederkvickelse vid den andliga tillvarons källsprång. En sådan omställning av vårt medvetande från den yttre till den inre världen leder alltid till ett berikande av medvetenhetsinnehållet. Det utvunna resultatets omfattning och djup ökas därvid med växande koncentrationsförmåga för att nå en viss form av kulination, när formvärlden – kroppen, känslorna och tankarna – kan effektivt avskärmas. För omställningen kunna olika metoder komma till användning – bön till all visdoms Herre om inre upplysning, tillbedjan av den Högste i en längtansfylld åstundan att få vila vid Hans fötter och nå en alltmera fördjupad kontakt med Honom, filosofiskt präglad betraktelse av det Absolutas allt genomträngande liv eller på något annat individuellt mera passande sätt – samtidigt som vi i ständig övning lära oss allt bättre skilja mellan sken och verklighet i vårt eget väsen likaväl som i omvärldens liv. Med den målmedvetna och ihärdiga övningen att mitt i en värld av böljande oro kunna nå en andlig vilopunkt framväxer en ständigt förbättrad omställningsförmåga, tills vi en dag uppleva, att vi kunna skifta vårt medvetandes inriktning från formernas värld till en inre intensivt kärleksvibrerande värld med samma lätthet, som man skiftar en strålkastares ljusknippe från ett fält till ett annat.

I denna inre värld, som steg för steg låtes upp för oss, sker en förändring med oss. Livsförnimmelsen eller kraftinströmningen i oss stegras gradvis, vi lyftas efter hand till nya andliga utsiktspunkter och förstå från breddade utgångslägen skapelsens kampfyllda utvecklingsväg. Det är förmodligen detta medvetenhetsstadium, som av olika människor ned genom tiderna har kallats att möta Gud. Och förvisso är det att möta Gud i den högsta konception, en vanlig människa i detta fall är mäktig. Upplevelsen färgas av en intensiv lyckokänsla, när blicken riktas mot Enheten, och kan beskrivas som en viljemättad föresats att fördela denna lyckokänsla i allsidig strålning över vidaste omgivning vid blick utåt mot mångfalden.

I vår utåtriktade aktivitet är det ej tillräckligt med en mera obestämd allmän välvilja, även om kraftutstrålningen från oss skulle kunna skingra något av själviskhetens mörker, utan vi måste verka med vardagslivets realiteter för ögonen och i praktiskt avvägd form. För att därvid komma över inställningen av mera diffus välvilja och fram till ett målmedvetet tjänande i kärlekens tecken är det nödvändigt, att vi skaffa oss en väl definierad uppfattning om vad tjänande kärlek är i vardaglig tillämpning. Detta synes kräva, att vi klargöra för oss kärlekens idé, ty om vi kunna fatta den och levandegöra den i oss, föds i oss ett inre ljus med stark genomträngningsförmåga. Men vad är kärlek? I renodlad form är den en enande kraft, som i sin aktivitet visar solens verkningsprincip och således inom sin räckvidd är alltomfattande.

Med kärlekens idé levandegjord i oss bli vi definitivt stämnings- och tankeförbättrande centra och också i den fysiska världen avsätta vi spår av hjälpande insats, även om resultaten ej alltid bli de önskade eller väntade. Att så ej blir fallet, är emellertid intet bevis mot kärleken utan på att vårt omdöme sviktade. För att vinna ett säkrare omdöme erfordras, att vi ställa in vår kärleksutövning under evighetsperspektivet, vilket annorlunda uttryckt betyder, att vi skola se allting som eviga realiteter, som befinna sig på en utvecklingsgång mot ett alltmera vidgat medvetande.

När det gäller lägre livsformer, förefaller det väsentliga vara att på allt sätt skydda och understödja deras liv, medan i fråga om våra medmänniskor det riktiga – bortsett från vanlig samarittjänst – är att i alla lägen i anpassad form försöka lösgöra deras medvetande från dess djupa inkapsling i tagandet eller "dräpandet" samt visa det väg till givandets ljusa livssfär. Men vi få icke tränga oss på. Endast när attityden hos vår mänskliga omgivning är frågande och hjälpsökande, är stunden inne för vår i ord och gärning uttryckta insats, och endast då kan det goda resultatet framväxa. Därtill skall vår hjälpande hand alltid sträckas i största varsamhet, ty ofta finns det bräckor i den spörjandes andliga struktur, vilke vi skola akta oss för att vidga.