Läs och sök i Tredje testamentet
| Vad det är som får människan att bruka sin intelligens i "det ondas" eller "det godas" tjänst | 2408. För att kunna förstå de kosmiska analyserna och därmed livsmysteriets lösning, fordras inte bara intelligens. Enbart intelligens kan likaväl användas till att skapa raffinerade planer, genom vilka man kan utnyttja sin nästa på ett egoistiskt sätt eller hämnas på honom, som den kan användas till att skapa de mest strålande planer, genom vilka man på bästa möjliga sätt kan tjäna sin nästa och därmed skapa ett fullkomligt sätt att vara. Och här kommer vi in på frågan: Vad är det som får väsendet att använda sin intelligens i det godas respektive det ondas tjänst? Svaret på detta kan endast bli, att väsendets bruk av sin intelligens i det godas respektive det ondas tjänst hänger samman med vilken kapacitet väsendets humana förmågor eller sympatianlag har utvecklats till att kunna prestera. Medan intelligensen kan utvecklas genom erfarenhet och undervisning, kan humaniteten inte utvecklas genom undervisning. Den kan endast utvecklas genom erfarenheter av lidande. Alla sjukdomar, olyckliga öden eller upplevelser, sorger, bekymmer osv. som väsendet har gått igenom i tidigare liv, har till det nuvarande livet lämnat kvar ett omedvetet minne av dessa upplevelser. Detta betyder att väsendet inte förnimmer det som minne. Rent fysiskt, hjärnmässigt kan det naturligtvis inte alls komma ihåg något från sina tidigare liv. Alla erfarenheter av smärta eller lidande blir på det andliga eller psykiska planet ombildade till en förmåga att i väsendets medvetande skapa inte bara en rent intelligensmässig, utan också en känslomässig eller själslig bild i dess innersta "själv" av de lidanden det ser att dess nästa mer eller mindre plågas av. Då väsendet således med utvecklingen av denna förmåga inte bara rent hjärnmässigt eller teoretiskt, utan också i sin egen känsloförmåga kan förnimma sin nästas lidande och bli lika medvetet i detta som i sitt eget eventuella lidande, framkallar denna förmåga en lust hos väsendet att hjälpa sin nästa ut ur dennes lidande eller nöd. Det är denna förmåga som gör att vi kan känna medlidande med andra väsen som befinner sig i olyckliga tillstånd. Om en människa ännu bara är så utvecklad att hon kan begripa sin nästas lidande med hjärnan, men inte med hjärtat, det vill säga den humana känsloförmågan, så känner hon inte alls något behov av att hjälpa sin beträngda nästa. Här är sympatianlagen ännu så begränsade, att de i verkligheten endast kan utlösa den rent parningsmässiga sympatin för äktenskapspartner, avkomma och familj. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt