Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 10 i nytt fönster |
| Varför jordaxeln inte plötsligt kan återgå till sitt naturliga läge. De av människorna frambringade krigen och lemlästningarna i jordorganismen utgör i jordjagets medvetande endast en själslig kris, som bildar inledningen till "den stora födelsen" och som i Bibeln är förebådad som "domedagen". Domedagens dom. Den "nya himlen och jorden" |
667. Då varje företeelse i sig själv endast utgör en rytm, som måste avlösas av en ny rytm, vilket i själva verket, såsom vi sett, är detsamma som en "årstid" i ett kretslopp, vilken måste avlösas av en ny "årstid", så är varje ting i sig självt ett kretslopp eller något av ett kretslopp.
På samma sätt är jordaxelns abnorma förhållande också bara en rytm eller "årstid" i ett av dess ödeskretslopp och kommer att avlösas av en ny rytm eller "årstid" i detta kretslopp.
Man ska dock inte vänta sig att jordorganismen i jordjagets nuvarande fysiska inkarnation kommer att råka ut för en så våldsam chock, att dess axel plötsligt bringas tillbaka i sitt normala läge i jordbanans plan kring solen.
En sådan jättekatastrof kan för jordens del inte längre äga rum.
Om jordaxeln över huvud taget kan vända tillbaka till den lodräta ställningen i banans plan, kan detta endast ske på ett för mikroväsendena nästan omärkbart sätt, för vilket det krävs årmiljoner och åter årmiljoner.
Jordkroppens invaliditet är alltså på sätt och vis kronisk.
Men då invaliditeten inte har varit större än att dess mänskliga mikroväsen på konstgjord väg kunnat eliminera dess följder och samtidigt har tillräckligt med material, såsom elektricitet, bränsle- och byggnadsmaterial etc., för att även i fortsättningen kunna skapa ett värn mot invaliditetens följder, så att till och med en "riktig mänsklig" tillvaroform senare kan bli möjlig här, så är en plötslig återförskjutning av axeln inte alls nödvändig.
Ja, en sådan skulle rent av vara liktydig med en mycket riskabel "operation", som lätt kunde föra med sig en helt ny och ännu farligare form av invaliditet.
Denna invaliditet skulle bli desto farligare, eftersom den inte bara skulle utgöra en stor fysisk skada för jordens mikroväsen, utan också skulle betyda en allvarlig intellektuell eller mental försvagning för jordväsendet självt, då ju dess mänskliga mikroindivider tillsammans utgör dess förnämsta eller viktigaste organ för dess fysiska mentalitet, ja, är själva sätet för dess fysiska dagsmedvetande, och dessa väsen nu är utbredda över alla delar av klotet utom själva polarområdena, vilka ju inte hör till jordkroppens animaliska eller ädlare delar, utan till dess skelett eller broskpartier.
En plötslig och därigenom våldsam eller brutal axelförskjutning måste alltså nödvändigtvis få så katastrofala följder, att inte bara hela kontinenters livsformer skulle gå under, utan även utplåning av hela mänskliga kulturcentrum skulle då bli ett faktum.
Våldsamma stormar, jordskalv och syndafloder, bland annat från smältande isregioner vid polerna, skulle sprida död, skräck och undergång över kontinenterna.
De nu uppbyggda kulturella krafterna eller de spirande groddarna till en kommande högre human världskultur skulle gå under i detta ragnarök.
En helt annan och lägre stående mänsklighet måste därefter inkarnera på jorden.
Det skulle saknas betingelser för en gradvis fortsättning på en utvecklingsbana av det slag som den nuvarande mänskligheten befinner sig i.
Jorden skulle visserligen, genom axelförskjutningen tillbaka till det normala läget, komma att stå i ett fullkomligt förhållande till solen, varigenom dess kontrastrika årstider nästan helt skulle försvinna och ett slags paradisiskt tillstånd åter skulle råda över dess kontinenter, men de paradisiska levnadsförhållandena skulle ju bara passa för primitiva invånare på paradisiska söderhavsöar.
Om klotet skulle befolkas av sådana väsen, skulle detta alltså betyda en tillbakagång.
Dessa väsen skulle ju inte vara i nivå med den nuvarande mänsklighetens genomsnittsmentalitet, och på grund av jordaxelns fullkomliga läge i solsystemet skulle de dessutom vara avskurna från möjligheten att uppnå denna genomsnittsmentalitet.
Det är således ett faktum att jordklotsväsendet skulle bli ett både fysiskt och mentalt sett ringare väsen efter axelförändringen än det varit dessförinnan.
Men att de erfarenheter, talanger och förmågor som ett väsen tillägnat sig plötsligt skulle kunna tas ifrån väsendet, så att det faktiskt måste befinna sig i ett tillstånd som om det aldrig hade ägt eller upplevt dessa ting, skulle ju betyda att erfarenheterna inte alls hade varit till någon nytta. Jordklotsjagets hela upplevelse av axelförändringen skulle då ha varit ologisk, alltså ett tillstånd som är helt omöjligt i universum. Att jordaxeln "plötsligt" skulle falla tillbaka, framstår alltså här som en absolut omöjlighet. Man kan naturligtvis också göra gällande att jorden genom axelns återgång till sitt normala läge skulle få betingelser för inkarnation av en färdig eller riktig mänsklighet i sin organism. Och det skulle den naturligtvis kunna få – men hur skulle det då gå med den nuvarande jordmänskligheten? Denna har vant sig helt, både fysiskt och mentalt, att tänka, handla och skapa i förhållande till den av den själv uppbyggda artificiella livsgrunden, och har därigenom redan nått så långt i utvecklingen av rent mänsklig mentalitet, det vill säga i humanitet och kärlek, att den våldsamma katastrof som en "plötslig" axelförändring måste medföra, nödvändigtvis skulle komma att drabba människor som för länge sedan vuxit ifrån ett sådant öde. Men då inga väsen kan påföras ett öde som de vuxit ifrån, måste således jordaxelns "plötsliga" återgång, som nämnts, vara en omöjlighet. Varje utvecklingssteg har sin ödesbegränsning. Ett väsen som befinner sig i "den gudomliga världen" kan inte drabbas av en fysisk olycka, liksom ett väsen som hör hemma i det fysiska planets mord- och lemlästningszon inte kan uppfyllas av "den heliga anden" eller "kosmiskt medvetande". Varje medvetandetillstånd är ju ett stadium mellan de två ytterpolerna: hat och kärlek. Ju närmare man befinner sig hatets pol, desto mindre blir upplevelsen av kärlek. Och ju närmare man är kärlekens pol, desto svagare blir upplevelsen av hatets verkningar. Med hatets verkningar bör man här förstå inte bara allt det som hänger samman med människornas inbördes krig, förföljelser, split och osämja, utan även alla andra former av dräpande och olycksbringande företeelser, såsom naturkatastrofer, jordskalv, cykloner och orkaner, och likaså de gigantiska katastrofer som en gång vållade jordaxelns nuvarande lutning. Och det är som nämnts katastrofer av detta sistnämnda slag som inte längre kan drabba jorden, eftersom de representerar en grad av dräpande natur som ligger alltför nära hatets pol för att kunna komma till utveckling i den zon, där jordorganismens ädlaste delar eller viktigaste mikroväsen, jordmänniskorna, befinner sig. Här förekommer förvisso alltjämt krig och lemlästningsprocesser, vållade av dessa väsen själva, men dessa företeelser är i sig inte så stora att de i förhållande till jordorganismen är katastrofala. De är tvärtom, i detta perspektiv eller i själva jordmedvetandet, att betrakta som detaljer i en ofarlig kris, en kris som alla väsen normalt måste genomgå omedelbart före upplevelsen av "den stora födelsen", en upplevelse som jorden, såsom beskrivs på annat ställe i Livets Bog, är i färd med att inhöljas i. Det kan inte förnekas att de gigantiska katastroferna är helt omöjliga i detta upplevelsetillstånd. Återvändandet av så drastiska ödesvågor kan inte förenas med det kärlekens stadium som jordorganismens ädlaste mikroväsen nu ger uttryck för. En sådan katastrof här skulle vara emot alla naturlagar, ja, skulle ställa själva den kulminerande logik som råder i världsalltet helt i skamvrån. Jorden skulle i en sådan situation, då händelserna förde den in i en dylik jättekatastrof, kanske lyckas att få tillbaka sin kroppsliga hälsa med avseende på axellutningen och alltså få sin fysiska invaliditet upphävd, men då de mänskliga mikroväsendena av nuvarande kulturstandard därefter inte skulle finna några betingelser för sitt framträdande och därför måste upphöra att inkarnera på klotet, medan paradisiska men ointelligenta väsen skulle inta deras plats, skulle alltså jordorganismen genom katastrofen ha drabbats av en tillbakagång. Då speciellt jordmänniskorna är sätet för jordorganismens mentala krafter, skulle denna tillbakagång också vara av mental natur. Men en mental försämring vore ju detsamma som en ny invaliditet. Jorden skulle i stället för sin nuvarande fysiska invaliditet få en mental invaliditet. Och detta är ju precis motsatsen till vad som förebådats den. Visserligen har den blivit förebådad att dess "yttersta tid" ska bli en kulmination av olycka och lidande, då "djävulen" ska rasa i all sin makt och dess mentala atmosfär ska vara "gråt och tandagnisslan"; men alla dessa företeelser tillsammans är för jordklotsjagets organism och mentalitet ingenting annat än just den ovannämnda normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet innan han helt blir tagen i besittning av "den heliga anden" eller når "den stora födelsen". Denna kris har i Bibeln benämnts "domens dag". För jordjagets medvetande betyder alltså "domens dag" inte skapandet av en ny lemlästning eller invaliditet i dess organism, utan i stället en mental uppgörelse med sig själv, en inre dom eller bedömning av dess väsens natur till förmån för en ny, framtida, fysiskt och mentalt förbättrad livsform. Det är denna nya mentala och fysiska livsform som i Bibeln också betecknas som en kommande "ny himmel" respektive "ny jord". Genom sin kris och sin uppgörelse med sig självt blir alltså jordjaget i stånd att erkänna sitt medvetandetillstånd såsom mindre fullkomligt. Och i kraft av denna kunskap och detta erkännande blir det i stånd att döma sig självt till att skapa en för dess mikroväsen lyckligare, fullkomligare och därför kärleksfullare framtida tillvaro. Detta är "den förlorade sonens" sista syn, sista beslut, sista vilja. Det är detta som blir slutfacit i varje högre själslig kris. Det är detta som framträder i Jesu medvetande i Getsemane, då han utbrister: "Fader, ske inte min, utan din vilja." Detta är alltså "domedagens dom", dess facit och kulmination. Därefter leder vägen endast till Fadern. Hans närhet är den "nya himlen" och den "nya jorden", hans omfamning är kärleken, som är ljuset, lyckan och saligheten. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt