Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 9 i nytt fönster |
| När en roman är matematiskt fullkomlig |
436. Föreliggande problem förstås kanske bättre, om vi tar som exempel en sådan analys som utgörs av vad vi kallar en "roman".
En roman är ju detsamma som en livsskildring och blir därigenom ett slags analys.
Om den är diktad eller utgör en verklighetsskildring, har ingen betydelse för principen.
Genom en sådan roman får vi en mängd kunskaper om dess personer, platser och händelser.
Det har alltså varit författarens avsikt med romanen att ge läsarna en helhetsbild av de speciella tilldragelser eller de livsöden som romanen bygger på.
I en sådan romans struktur ingår gärna en skurk, en hjälte och några bifigurer, av vilka somliga är befryndade med hjälten, andra med skurken. Romanen börjar i regel där skurkens och hjältens bravader börjar, och den slutar när hjälten har vunnit över skurken och får sin belöning, medan skurken får sitt straff. Men är en sådan analys matematisk? Är den en helhetsbild av själva den kosmiska verkligheten? Har hjälten i själva verket, kosmiskt sett, lidit orätt och därigenom gjort sig förtjänt av belöning? Och är det alldeles säkert att det straff eller lidande som skurken nu får utstå, är ett absolut uttryck för rättfärdighet? Nej, absolut inte. Inom den kosmiska verkligheten kan, såsom senare kommer att framgå av Livets Bog, ingen lida orätt och ingen göra orätt. Romanens analys är således osann från början till slut. Den kan endast vara ett uttryck för några timliga yttre företeelser, uppkomna ur föregående verkningar som romanen inte ger några upplysningar om, liksom den slutar helt tvärt med hjältebelöning och skurkbestraffning utan att upplysa om efterverkningarna av dessa företeelser. Då det inte kan förnekas att romanens händelser, som utgör bilder ur livet, måste vara identiska med verkningar av föregående energiutlösningar, och att dessa inte kan frånkännas att ha spelat en roll i skurkens och hjältens inställning till varandra, och då det inte heller kan bestridas att hjältebelöningen och skurkbestraffningen måste få följder som i allmänhet inte är ägnade att skapa en återseendets glädje eller sympati mellan de två personerna, så är ju romanen inte alls färdig. Här vill man kanske framhålla att skurken och hans medhjälpare eller vänner alla är dräpta och följaktligen inte längre kan vara till besvär för hjälten. Men detta visar ju bara att romanen i ännu högre grad endast är en analys av ett brottstycke. Den är inte någon kretsloppsanalys. Att slå ihjäl skurken är visserligen en lösning, men det är den simplaste av alla lösningar. Det är en lösning som endast kan härröra ur primitivitet. Ur verklig intellektualitet kan aldrig någonsin en sådan lösning uppstå. Det finns en annan lösning som är naturens egen och som alla till slut måste böja sig för, och som därför är den högsta, nämligen den som får skurk och hjälte att omfamna varandra i sympati eller kärlek, varigenom den högsta gudomliga kontakten är sluten och kretsloppet fullbordat. Först när denna kärlek eller sympati har levt ut sig själv mellan skurk och hjälte och en total likgiltighet blivit dominerande, börjar ett nytt kretslopp. Först här är romanen färdig. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt