Läs och sök i Tredje testamentet
| "Privatintressen" och "gemensamma intressen". "Penningmakten". "Det onda" och "det goda" i jordmänniskosamhället. Penningmaktens representanter. Välgörenhet. Statsmaktens representanter. "Blinda" politiker. Det fundamentala i världsutvecklingen |
95. Att sträva mot ett högre mål betyder alltid att övervinna hinder, och jordmänniskorna har också åtskilliga hinder att övervinna, innan deras lag- och rättsväsen nått en högre form än den som vi i dag kallar för statsmakten.
Dessa hinder är alltså resultat av den djuriska självbevarelsedrift som fortfarande finns hos jordmänniskorna, och som just är baserad på själviskhet eller egenkärlek, som ju är motsatsen till statsmaktens grundval: allkärleken eller osjälviskheten.
Av de två energiformerna osjälviskhet och själviskhet utgör den sistnämnda den helt övervägande delen av individernas medvetandematerial.
I den dagliga tillvaron yttrar den sig i allt som innefattas i begreppet "privatintressen", medan osjälviskheten däremot yttrar sig i allt som utgör "gemensamma intressen".
Privatintressena representerar alltså resterna av den djuriska självbevarelsedriften eller detta att "var och en är sig själv närmast", medan de gemensamma intressena däremot utgör det gryende mänskliga medvetandet hos individerna, eller detta att "hellre ge än ta".
Kring dessa två faktorer kretsar hela det jordmänskliga medvetandet.
Eftersom privatintresset fortfarande visar sig vara den dominerande faktorn i de enskilda jordmänniskornas medvetande, är det också denna faktor som utåt kommer att bli störst och mest märkbar.
Vi återfinner den därför som det bärande fundamentet bakom den realitet vi tidigare betecknade som "penningmakten", som ju utgör den största materiella makten inom jordmänniskosamhället.
Liksom dessa två faktorer, själviskheten och osjälviskheten, i den enskilda jordmänniskans medvetande kan sägas utgöra grundorsaken till det så kallade "onda" respektive det så kallade "goda", blir samma två faktorer också orsak till en liknande uppspaltning i själva jordmänniskosamhällets gemensamma medvetandeliv.
Och här blir själviskhetens resultat eller penningmakten det "onda" och osjälviskhetens resultat eller statsmakten det "goda".
När vi ser vad dessa två realiteter innebär för jordmänskligheten i sin helhet, får vi också lätt en bekräftelse på denna analys.
Själviskheten i form av penningmakten innebär således för samhället: truster, överpris på alla förnödenheter, armod, nöd och elände, vilket i sin tur, som vi redan tidigare nämnt, föder hat, revolution, krig, lemlästning och sjukdom.
Osjälviskheten i form av statsmakten innebär däremot för samhället: utveckling av lag och rätt för varje medborgare, kostnadsfri undervisning, fria skolor och sjukhus, hjälp till obemedlade sjuka och gamla, förbättrat skydd mot rån, plundring och oblyg avans, upprättande av polisväsen, kommunikationer, parker, museer osv.
Och de samhällsnyttiga tillgångarna utökas ständigt genom statsmakten.
Vad som här har sagts, betyder naturligtvis inte att alla penningmaktens representanter ska stämplas som "brottslingar" och att alla statsmaktens representanter är "helgon". Det finns ju tvärtom många ädla människor bland förmögenhetsägarna, liksom det kan finnas många oädla individer bland statsmaktens utövare. Men detta ändrar inte riktningen i den utveckling som samhällssystemet nu är inne i, och där statsmakten befinner sig i utveckling och penningmakten i degeneration. Att det inom penningmakten finns väsen med gryende ädla tendenser, väsen som därför blir filantroper och skänker gåvor här och där, är naturligtvis till stor fördel för samhället och kan avvärja mycken tillfällig nöd och mycket elände. Men det förändrar inte systemet, det avlägsnar inte orsakerna till de nämnda företeelsernas uppkomst, och kan därför inte förhindra att de uppstår på tusen andra ställen. Det verkar endast som ett tillfälligt bedövningsmedel på det lokala eller sjuka stället i samhällskroppen. Det är som tidigare nämnts en lapp på ett av samhällssystemets många hål. Men eftersom detta system på så sätt nu blivit så fullt med lappar och stoppar att det blivit skört, så att en ny lapp ibland blir orsak till nya stora revor vid sidan av de gamla, och eftersom det också finns hål så stora att de inte alls kan lagas, måste det gå under och det eviga livet bakom systemet framtvinga skapandet av ett nytt system. Att det bland statsmaktens representanter finns väsen som är oädla, kan heller inte förhindras så länge den nya andliga grunden inte blivit etablerad och människorna ännu inte fullt tydligt uppfattar den moral, de vägar och de villkor, genom vilka det tillkommande, nya samhällssystemet föds. Men efter hand kommer de individer, såväl inom penningmakten som inom statsmakten, som på grund av en i det egna medvetandet övermäktig själviskhet blir egoismens, besittandets, utsugningens och krigets lydiga förkämpar, att förhållandevis snabbt avslöjas som asociala. De är blinda politiker. De kämpar för splittringen i stället för sammanhållningen. De kämpar för vägen till lyckan, men de ser den inte, utan löper likt förvirrade husdjur vid en eldsvåda rakt in i elden i stället för att låta sig räddas. De går emot naturen, de går till rätta med världsenergierna, och deras mål blir därför i det stora hela hopplöst ouppnåeligt. Och på så sätt kommer utvecklingen att gå sin gilla gång och skapelsen av den stora världsfreden att föras mot sin fullbordan. Det fundamentala i världsutvecklingen är alltså att statsmakten, i form av lag- och rättsväsen, är på väg att fullkomnas, medan penningmakten befinner sig i degeneration. Statsmakten är därför i själva verket "rätten i vardande". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt