Läs och sök i Tredje testamentet
| Växtens och djurets dagsmedvetande och undermedvetande. Rent fysiska manifestationer. Självbevarelsedriften. Utveckling av förmågan att förnimma. De första formerna av "tankebilder". Igenkänningsförmågan. De första formerna av erfarenhetsupplevelser och verkan av dessa | 186. På samma sätt som växten under sin sömn arbetar på att utveckla de betingelser som ska göra den medveten på det fysiska planet, arbetar djuret under sin sömn på de betingelser som ska göra det medvetet i det riktiga människoriket eller den begynnande andliga världen. Medan växtens dagsmedvetande utgörs av instinktkroppen, och dess undermedvetande av tyngdkroppsfostret och kärnan till känslokroppsfostret, så utgörs djurets dagsmedvetande av instinkt- och tyngdkroppen, och dess undermedvetande av känslo- och intelligenskroppsfostret samt kärnan till intuitionskroppsfostret. Med växtväsendets inträde i djurriket börjar således en mycket komplicerad utveckling äga rum, vilken är baserad på många andra stora och mäktiga faktorer som vi naturligtvis inte har kunnat gå in på här, utan vi får hänvisa till dessa ämnens specialkapitel senare i Livets Bog. Att vi berör dessa realiteter här, är ju endast för att påpeka, att liksom instinktväsendets undermedvetande gränsar in på det fysiska planet, och där efter hand utvecklas till att göra väsendet medvetet på detta plan, så gränsar jordmänniskans undermedvetande in på nästa tillvaroplan efter det fysiska, för att där utveckla sig till en sådan nivå, att hon härigenom kan bli vaken eller medveten också på detta tillvaroplan. Detta innebär alltså att hon från att kunna uppleva fysiska fakta nu genom sitt undermedvetande är i färd med att utveckla organ eller kroppar, genom vilka hon kan uppleva andliga eller "icke-fysiska" fakta. Och efter hand som djuret får denna förmåga utvecklad, närmar det sig alltmer det riktiga människostadiet. Det är just denna gryende förmåga som skiljer jordmänniskan från det primitiva djuret, genom att hon redan börjar kunna uppleva och manifestera andliga realiteter eller fakta, medan det primitiva djuret, förutom sin aningsupplevelse, endast kan uppleva rent fysiska realiteter eller manifestationer. Med rent fysiska manifestationer ska här förstås ingrepp i väsendets fysiska kropp. Det primitiva djuret märker därför livsupplevelsen enbart i form av ingrepp i dess organism av främmande fysiska krafter. Om dessa krafter är i samklang med organismen, verkar de som behag för väsendet. Är de däremot i disharmoni med organismen, känner väsendet det som obehag eller smärta. Och genom denna realistiska förnimmelse av behag och obehag utvecklas i dess medvetande begäret efter att själv stimulera behagsupplevelsen och bekämpa obehagsupplevelsen. Detta begär ligger i sin tur till grund för den realitet som vi kallar "självbevarelsedriften". Genom de yttre krafternas behagliga eller obehagliga inverkan på djurets organism uppövas förmågan att "förnimma" eller "känna". Djuret börjar alltså att med hjälp av denna förmåga kunna särskilja olika grövre nyanser eller detaljer i behags- och obehagsupplevelsen. Allteftersom känsligheten blir mer och mer utvecklad, antar upplevelserna av dessa detaljer allt fastare former. Med hjälp av en hos väsendet från en tidigare utvecklingsspiral ännu existerande salighetskropp, som, enligt senare analyser, ligger till grund för den realitet som på det materiella planet är känd som "minnesförmågan", blir de tidigare nämnda upplevelserna till minnen, till bilder. I och med uppkomsten av dessa bilder börjar väsendet bli medvetet i en annan värld, nämligen den vi kallar "tankevärlden", ty dessa bilder är de första späda eller elementära formerna av "tankar" eller "tankebilder". Men dessa "tankebilder" är ännu mycket oklara eller oskarpa, eftersom de ju bara utgör reflexer eller spegelbilder av väsendets ännu primitiva och grova fysiska upplevelser. Väsendet kan ju ännu bara definiera med hjälp av känsla och instinkt, men inte med hjälp av intelligens; därtill är dess intelligenskropp ännu alltför latent. Men med hjälp av minneskroppen kan det i form av minnen binda och bevara intrycken eller förnimmelserna av sina primitiva fysiska upplevelser. Dessa minnen ger i sin tur upphov till ett slags "igenkänningsförmåga" hos individen, det vill säga en förmåga att på förhand veta om ett av yttre krafter riktat ingrepp mot individens organism medför behag eller obehag. Genom denna förmåga kan väsendet, när det märker symtomen på en eller annan yttre krafts begynnande beröring med eller ingrepp i dess organism – i den mån det alltså har minnen från en tidigare beröring av samma eller liknande slag – redan på förhand veta om denna beröring kommer att medföra behag eller obehag och därför i förväg vidta nödvändiga åtgärder. Om väsendet inte tidigare upplevt en sådan eller närbesläktad beröring, har det ju inget minne härav och kan följaktligen inte heller ha någon förmåga att känna igen den, och blir på grund av detta prisgiven åt den, antingen den nu resulterar i behag eller obehag. Men därigenom skapas ju ett nytt minne hos väsendet, vilket ökar dess igenkänningsförmåga vad gäller symtomen på en eventuell, kommande, ny beröring av samma slag. Och här står vi därför inför den första späda formen av "erfarenhetsupplevelse". Denna erfarenhetsupplevelse blir sedan efter hand regulatorn för väsendets självbevarelsedrift, och blir bestämmande för väsendets återverkan på de yttre krafterna, det vill säga för dess manifestation. Den blir således bestämmande för dess vanor och böjelser, och åstadkommer därigenom nya sinnen, förmågor och anlag. Och med nya sinnen, förmågor och anlag uppstår ju nya erfarenhetsupplevelser. Dessa ger så i sin tur nya minnesbilder, som alltså åstadkommer en utvidgning av igenkänningsförmågan. Och på så sätt når väsendet efter hand fram till jordmänniskans stadium. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt